Regeringens jämställdhetsbluff

En starkt bidragande orsak till att det ser ut så är den felriktade svenska jämställdhetspolitiken. Regeringen har varit tydliga med att de har höga ambitioner i jämställdhetsdebatten, men den faktiska politiken har framför allt gestaltat sig i form av symbolåtgärder. De har föreslagit kvotering i bolagsstyrelser, genomfört ökad tvångsfördelningar av föräldraförsäkringen och beslutat att bara företag med jämställd representation får följa med regeringens affärsdelegationer utomlands. Fokus har varit en strävan efter lika utfall, i stället för lika möjligheter. Detta är ingen bra lösning och leder bara till att bestämmanderätten över den egna vardagen flyttas från individen, familjen och företaget till maktens korridorer. I stället för att politiskt försöka styra beteenden och val så borde man försöka öppna upp för större valfrihet och uppmuntra entreprenörskap i fler branscher. Då skulle man dessutom komma åt den verkliga jämställdhetsbristen på svensk arbetsmarknad: skillnader i möjligheter att göra karriär, driva företag och tjäna pengar.

En huvudsaklig orsak till Sveriges låga andel kvinnliga chefer och företagare är de dåliga förutsättningarna för entreprenörskap i de kvinnodominerade branscherna. Det finns en tydlig kvinnlig överrepresentation i branscher som vård, omsorg och utbildning och bland de kvinnor som är företagare är flest det som skogsägare, lantbrukare eller inom tjänstesektorn. Gemensamt har dessa branscher att förutsättningarna att driva företag försämrats de senaste åren.

Kännetecknande för vård, omsorg och utbildningen är att branscherna är oerhört dominerade av offentlig sektor. I många kommuner finns ingen valfrihet och därmed inga förutsättningar att driva företag. Där företag startas får de ofta konkurrera mot kommunens verksamhet med sämre villkor. Exempelvis har Västmanland en väldigt låg nivå av valfrihet, vilket bidrar till att länet har Sveriges lägsta andel företagsamma kvinnor. Välfärdsföretagen har de senaste åren dessutom ständigt verkat under hotet från Reepaluutredningen som om det genomförs skulle tvinga de flesta av dem att lägga ned.

Halveringen av RUT-avdraget har slagit hårt mot städ- och hemserviceföretagarna vilka oftast är kvinnor. De gröna näringarna har en förhållandevis jämn könsfördelning och är också den sektor där den allra största mängden kvinnliga företagare finns: hela 130 000 kvinnor. Dessa näringar har länge misshandlats politiskt och problemen har blivit ännu värre de senaste åren. Skogsägarnas brukande- och äganderätt har i ett eskalerande antal fall upplösts av myndigheter med orimliga hänvisningar till biotopinventeringar och artskyddsförordningen. Lantbrukets konkurrenskraft har slagits ut av den ständiga ökningen av regler, journaler, blanketter och punktskatter.

Det är inte konstigt att svenska kvinnors karriärmöjligheter är otillfredsställande när regeringen lägger en våt filt över alla sektorer där kvinnor verkar. Inskränkningarna i kvinnodominerade branscher måste upphöra om Sverige ska ha en jämställdhetspolitik värd namnet.

Svensk politik i jämställdhets- och näringslivsfrågor måste börja utgå från verkliga svenska förhållanden och inte politiskideologiska visioner. Lösningen ligger i att öppna upp för företagande, tillväxt och valfrihet på fler områden, inte i att tvångsstyra folk till andra preferenser, intressen och val för att passa in dem i den egna politiska mallen. En frihetsorienterad politik skulle göra skillnad på riktigt för svenska kvinnor ute på arbetsmarknaden. Den tomma symbolpolitik som nu bedrivs bibehåller låsningarna och inskränker valfriheten.