EU-kommissionen vill se nya regler för antidumpningsåtgärder

Hur ska man motverka dumpning på sina egna geografiska marknader? Det är en fråga som sysselsatt EU-kommissionen i några år.

De nu gällande reglerna för hur man ska beräkna den så kallade dumpningsmarginalen har enligt en del intressenter, framför allt den europeiska stålindustrin, visat sig otillräckliga. Dumpningsmarginalen bestämmer nämligen hur stor strafftull man ska lägga på en vara som bedöms vara dumpad, det vill säga som säljs under egen produktions- och transportkostnad.

Idag måste EU-kommissionen bevisa att dessa kostnader är högre än försäljningspriset i EU. Det kan vara mycket svårt eller nästan omöjligt i de fall där marknaden och kostnadsläget i ursprungslandet inte är transparent.

Situationen har blivit akut eftersom EU inte kan bedöma varor från Kina efter en särskild måttstock från 11 december i år. Den innebär att man till exempel beträffande Kina (och andra länder som inte anses vara marknadsekonomier) kan använda data från ett annat land som jämförelse när man gör sina beräkningar. Nu försvinner den möjligheten beträffande Kina, och den europeiska stålindustrin känner sig allvarligt hotad. Kina har nämligen en gigantisk överkapacitet för produktion på just stålområdet.

EU-kommissionen har därför lagt fram ett förslag som genomfört skulle innebära att man vid beräkning av dumpningsmarginalen kan väga in till exempel statliga subventioner i ursprungslandet.

Det är ett välkänt faktum att man i exempelvis Kina kraftigt subventionerar flera industrigrenar; med mjuka lån, med låga eller obefintliga kostnader för markköp, med utförselrestriktioner på vissa råvaror.

Kommissionens förslag innebär också att man avskaffar indelningen i marknadsekonomier och icke-marknadsekonomier. Skillnad ska nu bara göras mellan medlemmar i WTO, världshandelsorganisationen, och icke-medlemmar i WTO.

Smolket i bägaren består dock i att EU redan delvis prövat den nya metoden i ett fall gentemot Argentina, och fått underkänt i WTO. Skulle det i ett nytt fall, där den nya metoden kommit till användning, visa sig att WTO underkänner den så står EU inför ett svårt dilemma. I ett sådant fall kan det ”drabbade” landet helt enligt WTO:s regler införa motåtgärder, och situationen skulle kunna urarta till ett handelskrig.

Vi anser principiellt sett att tullar är ett otyg som i onödan hindrar handeln. Strafftullar på dumpade varor kan dock i vissa fall vara ett nödvändigt ont, men under inga omständigheter bör strafftullar användas som ett politiskt vapen eller som uttryck för ren protektionism. Tyvärr har det ibland hänt att EU lagt strafftullar på varor där det egentligen bara handlat om att ursprungslandet haft komparativa fördelar. Det viktiga i varje system för att lägga på strafftullar är inte bara att beräkningarna är tillförlitliga, utan också att importörer i god tid får kännedom om de åtgärder som man avser att vidta, så att de kan anpassa sig därefter. Transparensen är a och o!

Vi anser också att EU i sina handelspolitiska skyddsåtgärder i större utsträckning bör koncentrera sig på just statliga subventioner i tredje land. I så måtto är EU-kommissionens förslag välkommet.

Nu återstår bara att se om det går igenom, och tillämpat; om det faktiskt kan fungera.