Varför vågar ingen effektivisera välfärden?
Det saknas tillräckliga drivkrafter för att göra det mödosamma arbetet att effektivisera inom svensk välfärd. Det skriver Lovisa Lanryd, policyexpert välfärdsfrågor, på Altinget Debatt.
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.
Det finns en märklig paradox i svensk välfärdspolitik. Studier pekar på en effektiviseringspotential på omkring 100 miljarder kronor, en majoritet av väljarna tror att skattepengar kan användas bättre och många ansvariga politiker håller med. Ändå händer väldigt lite. Varför?
De senaste decennierna har flera studier gjorts av den kommunala sektorns effektivitet, bland annat av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi och Svenskt Näringsliv. I Svenskt Näringslivs senaste studie, baserad på en så kallad DEA-analys, uppskattas effektiviseringspotentialen i kommunsektorn till omkring 90 miljarder kronor. Motsvarande metod för regionerna pekar på 11–22 miljarder. Om kommuner och regioner i större utsträckning kopierade arbetssätten i de mest effektiva verksamheterna skulle stora resurser kunna frigöras.
Effektivitet i välfärden handlar om att få ut så mycket välfärd som möjligt för varje skattekrona.
Det finns också ett folkligt stöd för effektivisering. I en undersökning från Demoskop anser ungefär hälften att skattemedel på det stora hela inte används effektivt, medan 14 procent anser motsatsen. Drygt hälften tycker att det bästa sättet att finansiera nya prioriteringar är att använda skattepengarna mer effektivt.
Även många av dem som faktiskt ansvarar för välfärden ser potentialen. Bland kommunpolitiker tror 42 procent att äldreomsorgen kan effektiviseras och 32 procent att grundskolan kan bli mer effektiv. Bland regionpolitiker tror hela 71 procent att hälso- och sjukvården kan effektiviseras.
Potentialen finns alltså – och både väljare och politiker ser den. Varför görs så lite? Det handlar inte om nedskärningar eller sämre villkor för personalen.
Problemet är att effektiviseringsarbete tar tid och resurser, medan resultaten ofta kommer först senare
Därför är det märkligt att frågan fått en så tydlig höger-vänsterdimension. Våra studier visar att effektivisering i hög grad handlar om sådant som benchmarking, budgetprocesser, målstyrning och politisk uthållighet. Inget av detta är särskilt höger eller vänster. Partier kan vara oense om hur stora resurser äldreomsorgen ska få, men borde vara överens om att de beslutade resurserna ska användas så väl som möjligt.
Problemet är att effektiviseringsarbete tar tid och resurser, medan resultaten ofta kommer först senare. Incitamenten är för svaga, särskilt när staten kontinuerligt höjer statsbidragen. Problemet är alltså inte bristande insikt utan bristande drivkrafter.
Det som saknas är tillräckliga drivkrafter att göra det mödosamma arbetet.
Här har staten en viktig roll. Den statliga utredningen om en kommunal skattebroms, SOU 2026:20, innehåller flera förslag som kan stärka incitamenten. Kommuner och regioner som sänker skatten föreslås få en statlig bonus, medan skattehöjningar medför en avgift. Jobbskatteavdraget föreslås ändras så att kommunala skatteförändringar fullt ut träffar invånarna. Dessutom föreslås ett krav i kommunallagen på att kommuner ska sträva efter effektivitet, något revisionen ska granska, och att Rådet för främjande av kommunala analyser (RKA) får i uppdrag att utveckla bättre nyckeltal för jämförelser. Det är exempel på vad den nationella politiken kan göra.
Att däremot indexera statsbidragen, som nu föreslås i valrörelsen, går i motsatt riktning. Det skulle ytterligare försvaga incitamenten att arbeta med effektivisering.
Sverige saknar inte möjligheter att effektivisera välfärden. Vi saknar heller inte politiker som ser möjligheterna eller väljare som efterfrågar dem. Det som saknas är tillräckliga drivkrafter att göra det mödosamma arbetet. Utmaningen är inte i första hand brist på resurser, utan för svaga drivkrafter att använda dem effektivt.
