Oklarhet kring biodrivmedel

I november 2016 släppte EU kommissionen sitt Clean Energy Package, som ett led i att uppfylla EU:s åtaganden om utsläppsminskningar i Parisavtalet samt att förbättra den europeiska integrationen av energimarknaderna. Ett av de åtta lagförslag som lades som en del av paketet var Direktivet för förnybar energi. Bland annat diskuterar förslaget vilka kriterier som ska uppfyllas för att bioenergi ska anses vara hållbar – trots att inga sådana kriterier finns för fossila energikällor. Det kan få stora följdverkningar för produktionen av biodrivmedel, inte minst i Sverige, och försvåra omställningen till en hållbar ekonomi.

I Europaparlamentet delades förslaget upp mellan två utskott- för miljö och industri, vilket skapat stor osäkerhet och svårighet med arbetet att komma överens. I miljöutskottets beslut riktade man in sig på att motarbeta alla biodrivmedel. Framförallt de så kallade första generationens biodrivmedel, så som etanol, men även användning av till exempel tallolja i nya biodrivmedel. Ett sådant beslut rycker undan mattan för alla idag tillgängliga drivmedel, samtidig som flera länder, däribland Sverige vill öka andelen biodrivmedel inom transportnäringen.

I förra veckan diskuterades förslaget i Industriutskottet, som såg till att förbättra för de mer avancerade drivmedlen, som de som utvinns av tallolja. Men grödobaserade drivmedel och etanol, ska fortfarande fasas ut eller förbjudas. Frågan kommer avgöras i parlamentet efter årsskiftet, men i dagsläget är det mycket oklart hur det blir eftersom de stora partigrupperna är oense internt. Särskilt när det gäller tillgången till råvaror som en del vill detaljreglera mellan olika sektorer. Spånplattetillverkare vill till exempel kunna använda samma skogsrester som idag går till tillverkningen av biodrivmedel. Sådana frågor hör inte hemma i lagtexter, utan bör styras utifrån efterfrågan och pris.

Situationen inom unionen ser dessutom väldigt olika ut. Sverige har mycket skog, medan andra länder knappt har någon alls men det har ju inte alla. Reglering av biodrivmedel har varit en fråga under lång tid. Ursprungligen handlar det om grödor och mark som skulle kunna användas för att producera mat och istället används för produktion av biodrivmedel, hur hållbart det egentligen är. Skogen tillkom senare, men vi menar ju naturligtvis att skogen är en nationell kompetens. Förutsättningarna för och inom skogsbruket är helt olika inom EU, både vad det gäller tillgång och hur man hanterar avverkning och återplantering.

Dessutom har flera inflytelserika miljöorganisationer mycket aktivt påverkat processen, med allvarliga konsekvenser. De sprider bilder på hur skogar avverkades utan tanke och återplantering, och menade att det är så skogsbruk fungerar i hela Europa, trots att de svenska skogarna sköts på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Ändå har just skogsfrågan fallit relativt väl ut hittills. Biodrivmedel från skogen räknas som hållbart om det finns viss nationell lagstiftning på plats gällande hur och var det får avverkas, återplantering med mera. Man hoppas att nya lösningar och nya tekniker ska hinnas tas i bruk innan kraven på andel biodrivmedel inom transportnäringen blir skarpa, men det är svårt att se vad det skulle vara för lösningar idag. Eller så anser man att vissa principer kring till exempel avverkning är så viktiga att man struntar i vad som blir konsekvenserna i andra led. Den ena handen vet inte riktigt vad den andra gör.

Ett av de största kvarvarande problemen är att den här typen av lagstiftning handlar om framtiden för biodrivmedel. Att samtidigt som EU lägger så mycket kraft på att lösa klimatfrågan, så röstar man ändå igenom detaljreglering som gör det mycket svårt att använda de biobränsle som är oerhört viktiga för omställningen till mer hållbar energi. Man verkar inte alls se att det i slutändan blir fossila bränslen som gynnas av att biobränslen blir allt krångligare att både producera och använda.