Mantrat om ökade klyftor håller inte

Halva Sveriges befolkning är så ung att den knappast har något aktivt minne av Berlinmurens fall. Ännu fler är det som inte minns hur Sveriges ekonomiska problem såg ut på den tiden. Denna naturliga glömska utnyttjas av krafter som vill överdriva argumentationen om ökade klyftor i samhället.

1980-talet var ett problematiskt ekonomiskt årtionde. Många av de problem som Sverige då brottades med hade grundlagts genom dålig politik under 1970-talet. Vi hade en solidarisk lönepolitik som pressade samman lönestrukturen. De löneökningar som facken drev fram var höga i nominella tal, men urholkades sedan av inflation. I två decennier stod reallönerna därför stilla.

Kostnads- och produktivitetskris hämmade näringslivets utveckling. Industrin fick upprepade gånger räddas genom devalveringar. Höga marginalskatter och höga bidragsnivåer gjorde det olönsamt att arbeta och mer lönsamt att leva på bidrag.

1980-talet är alltså inte en rimlig referensperiod när vi diskuterar fördelningspolitik. Då var inkomster efter skatt extremt sammanpressade. Det var en undantagsperiod och sammanpressningen i sig var en stor del av problemen bakom den låga tillväxten.

Att vi tog oss ur denna situation var resultatet av en medveten politik över blockgränserna som syftade till att göra produktiv verksamhet mer lönsam och öka konkurrenstrycket i ekonomin. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har sänkt skatter, hållit tillbaka bidrag och avreglerat. Det är därför vi har fått högre tillväxt och reallöneökningar.

Att klyftorna är större nu än när de var extremt små är därför överskattat som problem. Vi vill inte tillbaka till en extrem situation när alla hade det sämre. Det är helt enkelt inte rimligt att använda tiden före murens fall som en jämförelse.

Hur har då fördelningen utvecklats under senare år?
Det beror på vilka mått man använder. Den relativt svårförklarade gini-koefficienten har visserligen ökat, men befinner sig fortfarande lägre än OECD-snittet. Anledningen till förändringen är främst ökade kapitalinkomster hos höginkomsttagare. Om man istället använder ett lönespridningsmått där de med högre löner jämförs med de som har lägre, så har klyftorna inte ökat alls under det senaste decenniet. Den här statistiken hör man sällan LO nämna.

Mest relevant ur ett policyperspektiv är att se hur andelen låginkomsttagare har utvecklats. Sedan 2008 har det skett en liten ökning. Enligt vår analys drivs denna begränsade ökning i första hand av den omfattande nettoinvandringen. Det är inte så konstigt då vi har sett en omfattande flyktinginvandring under det senaste decenniet; många som har kommit har låg utbildning och vägen till lönearbete för dem är lång.

För tio år sedan genomfördes ett antal viktiga reformer. Förmögenhetskatten avskaffades, jobbskatteavdragen infördes och bidragssystemen koncentrerades till de mest behövande. De som alltid har varit motståndare till den här typen av reformer vill nu använda resonemang om ökade klyftor som ett sätt att backa bandet.

Men det håller inte eftersom klyftorna, beroende på vilka mått man använder, inte har ökat alls eller i relativt begränsad omfattning. De ökningar som har uppstått beror snarare på migration än på reformerna.

Det Sverige behöver är en ny reformomgång. De klyftor som är relevanta att bekämpa, bekämpas bäst genom att människor går från bidrag till jobb. Det sker inte genom ökade bidrag eller höjda skatter.

Vill man att företagen ska fortsätta skapa jobb utöver det som naturligen sker på grund av konjunkturen, så behövs strukturella reformer. Ett företagsvänligt klimat uppstår om regelbördan minskar, om skatterna hålls på en rimlig nivå och om arbetsmarknaden moderniseras. Med en sådan politik blir företagen mer villiga att expandera och anställa.

De grupper som har det svårt gynnas inte i längden av att få ännu högre bidrag. Det måste löna sig att gå från bidrag till jobb. Matchningen på arbetsmarknaden behöver förbättras och där blir det allt tydligare att arbetsförmedlingen i sin nuvarande form inte lever upp till de förväntningar som man rimligen kan ha.

Diskussionen detta valår skulle behöva mer fokus på relevanta ekonomiska reformer. Retoriska slagord om ökade klyftor leder fel i en sådan debatt. Det gynnas ingen av.

Debattartikeln var publicerad i Dagens Industri 2018-04-18