Ta chansen och släpp loss Riksbanken från inflationsmålsbojan

Industrins konkurrenskraft avgörs helt och hållet i en internationell kontext. Ökar arbetskostnaderna i Sverige för mycket i jämförelse med konkurrentländerna försämras industrins konkurrenskraft och utsikter att investera, skapa tillväxt, sysselsättning och härmed generera skatteintäkter för välfärdssektorn. Eftersom Sveriges ekonomi är högst exportberoende är en konkurrenskraftig exportindustri en nödvändig förutsättning för landets fortsatta välståndsutveckling. Inom industrin finns Industriavtalet som binder ihop arbetsgivarnas och arbetstagarnas intressen. Här finns en samsyn om att exportindustrins konkurrenskraft ska vara vägledande för lönebildningen.

Förhandlingen mellan arbetsgivare och arbetstagare kan i sig vara en tuff fight, men under senare år framstår även Riksbanken som en besvärlig motståndare till arbetsgivarsidan. Riksbanken har nämligen argumenterat för att industrin ska leverera inflation och även talat om hur stora löneökningarna måste bli för att inflationsmålet ska kunna nås. All hänsyn till att det är negativt för industrin och för samhället om industrin straffar ut sig i den internationella konkurrensen med en löneutveckling som är för hög i förhållande till konkurrentländerna har lyst med total frånvaro.

Därför är det ett mycket välkommet arbete som den tidigare chefen för Konjunkturinstitutet, Mats Dillén, med namnkunnigt sekretariat nu utför. Han leder Riksbanksutredningen som ska komma med ett förslag på ändrat ramverk för styrningen av Riksbanken. Utredningen är parlamentariskt tillsatt och Dillén har själv i media sagt att ett betänkande kan dra ut på tiden. För närvarande gäller att utredningen ska vara klar till den 31 maj 2019.

Ändrade regler för Riksbanken är välkommet. En regim som stirrar blint på bara en parameter, inflationen, skadar svensk ekonomi. För industri, näringsliv och andra aktörer med ett bredare perspektiv är det viktigt att det inte blir en fortsättning att blint styra mot en enda variabel. Dagens ensidiga målstyrning riskerar att långsiktigt skada samhällsekonomin eftersom penningpolitiken riskerar att bli procyklisk, det vill säga förstärka snarare än motverka svängningar i konjunkturen. Så blev t ex fallet 2008 då Riksbanken höjde räntan när stigande oljepriser tryckte upp inflationen, trots att det var tydligt att vi stod mitt i en global finanskris och begynnande recession. Hade man avstått från höjningarna tidigare under året skulle recessionen sannolikt blivit betydligt mildare och behovet av återställare mindre. Episoden illustrerar även det orimliga i att Riksbanken ska mota en global inflationsimpuls, som i sig är åtstramande, genom att ytterligare strama åt hemmaekonomin.

Riksbanken har även agerat procykliskt under de senaste åren. Den låga inflationen har provocerat fram kraftiga räntesänkningar under en konjunkturuppgång. Det har drivit på mot en överhettning och obalanser i ekonomin, såsom en kraftigt ökad skuldsättning bland hushållen, som med framtida räntehöjningar riskerar att leda till en djup nedgång i efterfrågan, fallande produktion och priser. På motsvarande sätt bidrog alltför lätt penningpolitik världen över till finanskrisen 2008 efter att tillväxtländernas inträde på världsmarknaden under 1990- och tidigt 2000-tal pressade ner inflationen och samtidigt gav en kraftigt skjuts till världskonjunkturen. Hade världens centralbanker haft ett bredare perspektiv och explicit även beaktat faktorer som realekonomiska utsikter och den finansiella situationen, skulle troligen varken 2008-års räntehöjningar, de senaste årens kraftiga sänkningar eller för den delen 2000-talets globala monetära excesser genomförts.

Även Riksbankens annonserade räntehöjning i december i år alternativt februari nästa år kommer för sent och blir återigen procyklisk och risken är att räntehöjningarna kommer fortsätta även svensk ekonomi går in i en konjunkturnedgång de närmaste åren.

En annan svaghet med dagens regim är att den baseras på orealistiska antaganden om centralbankens förmåga till pricksäkra prognoser och tillgång till tillräckligt pricksäkra instrument, båda nödvändiga verktyg för att uppnå inflationsmålet. Utan dessa verktyg blir det svårt att skapa den trovärdighet som krävs av ett ”nominellt ankare”. Riksbankens prognosmissar beror inte på inkompetens. Det ekonomiska systemet är helt enkelt för komplext för att utvecklingen ska kunna förutses med rimlig precision. Genom att ge sken av att kunna finkalibrera, fixera löneavtalen på två procents inflation för att sedan inte leverera en inflation på 2 procent har Riksbanken bundit ris åt egen rygg.

Vi har fått signaler om att Riksbanksutredningen antar ett bredare perspektiv och inte bara kommer att upprepa det ensidiga inflationsmålet. Utredningens ekonomiskt kunniga inser förmodligen att inhemska förhållanden i allmänhet och svensk inflation/inflationsmålet i synnerhet inte är utgångspunkten för konkurrenskraften och därmed för arbetsgivarna i avtalsförhandlingar. Utredarna inser förmodligen också att en försvagning av kronan inte kan tjäna som utgångspunkt inför avtalsförhandlingar, som en garant för att upprätthålla exportindustrins konkurrenskraft. Utgångspunkten måste därför vara att kostnadsutvecklingen ska ligga i paritet med de viktigaste konkurrentländerna.

Dagens penningpolitiska regim har nått vägs ände. Den fyllde en viktig funktion i att ta ner inflationen från skadligt höga tal under 1990-talet och förankra inflationsförväntningarna. Nya förhållanden kräver nya redskap. Det är dags att byta ut inflationsmålet mot en penningpolitisk regim som inte riskerar att förstärka ekonomiska störningar och som inte förutsätter en finkalibrering av ekonomin. Ett tänkbart alternativ till inflationsmålet vore att försöka uppnå en viss genomsnittlig inflationstakt över konjunkturcykeln. Man kan även tänka sig att Riksbanken siktar på en viss genomsnittlig nominell BNP-tillväxt eller explicit försöker både balansera resursutnyttjandet och stabilisera inflationen över konjunkturcykeln. I synnerhet de senare två alternativen skulle ge Riksbanken möjlighet att t ex ta nödvändiga hänsyn till finansiella förhållanden, utan att behöva riskera att dra på sig kritik.

Ett bredare mandat skulle även minska risken att Riksbanken ser sig föranledd att försöka påverka lönebildningen och därmed minska konfliktytan mellan det penningpolitiska ramverket och Industriavtalet.

Vi ser fram emot en Riksbanksutredning som klipper loss Riksbanken från inflationsmålsbojan.

Mats Kinnwall, chefekonom, Teknikföretagen

Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet 3/10-18