Skolan står inför stora utmaningar trots förbättrade resultat

Nyligen presenterades Timss, en stor undersökning av vad eleverna kan i matematik och naturvetenskap. Jag har arbetat med utbildningspolitik i femton år. Det här är första gången, vad jag kan dra mig till minnes, som svenska elevers resultat förbättras i en internationell kunskapsmätning. Utan tvivel är det ett glädjande trendbrott och, som utbildningsminister Gustaf Fridolin säger, en fantastisk arbetsseger för skolans lärare, elever och rektorer.

Men det är också ett tecken på att den förra regeringen var inne på rätt spår. Alliansens viktigaste reformer handlade om olika åtgärder för att återupprätta läraryrkets status, skapa tryggare klassrum, införa tydligare uppföljning och utkräva mer ansvarstagande av de lokala skolpolitikerna. 2011 var ett av de mest reformintensiva åren i svensk utbildningspolitisk historia.

Det finns ingen anledning att slå sig till ro. Skolans utmaningar är fortfarande omfattande. Skillnaderna mellan elever från olika hemförhållanden är stora, samtidigt som få svenska elever presterar toppresultat. Det finns stora problem med studieklimatet i många skolor – något som i sin tur påverkar kunskapsresultaten. För att nämna några av de områden som behöver uppmärksamhet. Det är långt kvar till en jämlik kunskapsskola. Reformerna måste därför fortsätta.

Forskningen är tydlig. Lärarkårens kunskap och kompetens är avgörande för en skolas resultat. Under många år har det varit svårt att rekrytera lärare. Platserna på lärarutbildningarna har förvisso fyllts, men av studenter som helst vill göra något annat. Lärarnas kognitiva förmågor och betygssnitt har sjunkit sedan början av 1990-talet, skriver forskningsinstitutet IFAU i en rapport.

Men vi har de lärare vi har. Nu måste politikerna ge dem möjlighet att bli de bästa lärarna som de bara kan bli. Det handlar om fortbildning, mindre administration och bättre arbetsvillkor. Inte minst måste samhället ge dem stöd så att de tillåts vara just lärare.

Det gäller att vara försiktig med att komma med förklaringar till trendbrottet i Timss. Men när utvärderingarna är klara kan det mycket väl vara så att den förra regeringens enorma satsningar på lärarfortbildning är huvudorsaken till vändningen. Det sätter fingret på skolans stora styrproblem. Varför ska det krävas statliga insatser när skolan sedan många år är en kommunal angelägenhet? Nu måste de kommunala huvudmännen ta sitt ansvar – både för lärarkårens utveckling och för skolan som helhet. Om inte det sker krävs en starkare nationell styrning och finansiering av skolväsendet.

I vilket fall borde alla lärare och rektorer (och skolpolitiker, för den delen) vara glada åt att en kurva äntligen pekar uppåt. Men i morgon är det dags att kavla upp ärmarna igen. Redan i nästa vecka kommer det verkliga kraftprovet. Då presenteras OECD:s mätning PISA 2015. Det kan mycket väl visa sig att kunskapsraset fortsätter.