Målgång i förhandlingar om EU:s utsläppshandel

Nyligen kom en ny överenskommelse om hur EU:s utsläppshandelssystem, EU ETS, ska fungera för perioden 2021-2030, är en blandning av sött och salt, där några viktiga steg tagits för att värna industrins konkurrenskraft. Samtidigt finns flera delar där överenskommelsen inte ger de besked industrin hade önskat.

I diskussionerna om EU:s utsläppshandel påstås ofta att systemet inte fungerar, eftersom priset på utsläppsrätter varit, och är, ”för lågt”. Syftet med systemet är att nå ett på förhand satt klimatmål, till lägsta möjliga kostnad. Ett marknadsbaserat styrmedel som minskar utsläppen på mest kostnadseffektiva sätt, med andra ord. Klimatmålet i systemet har hittills klarats med råge. Att fokusera på vilken prisnivå som är den rätta borde vara underordnat.

Trots detta har en av de stora politiska frågorna varit just prisnivån på utsläppsrätterna. I förhandlingarna har detta till stor del kokats ner till diskussionen om annullering av utsläppsrätter i den så kallade marknadsstabilitetsreserven, dit utsläppsrätter som inte använts överförs med start 2019. Överenskommelsen innebär en mycket stor annullering 2023, och därefter begränsad årlig annullering. Exakt vilka effekter de stora annulleringarna får på marknaden för utsläppsrätter är ännu osäkert, men att beslut om annullering i reserven tagits innan den ens hunnit träda i kraft är olyckligt.

Sett ur industrins perspektiv är den största framgången den flexibilitet som införs gällande fördelningen av andelen utsläppsrätter som går till auktionering respektive fri tilldelning. I Kommissionens ursprungsförslag föreslogs att andelen utsläppsrätter som får tilldelas gratis till industrin skulle begränsas till 43 procent av den totala potten utsläppsrätter.

Den europeiska industrin har konstaterat att det finns en stor risk att det inte skulle vara tillräckligt för att garantera de bästa anläggningarna i varje industrisektor full täckning för sina utsläpp, vilket varit en central del i att premiera de bästa anläggningarna i varje bransch. Industrin har därför begärt att ytterligare 5 procent av utsläppsrätterna borde gå till fri tilldelning. Att det nu införs en möjlighet att föra 3 procent av utsläppsrätterna från auktioneringsandelen till den fria tilldelningen vid behov är därför ett stort steg i rätt riktning, även om en större flexibilitet hade varit önskvärt.

En fråga där industrin hade önskat betydligt mer är kompensation för de indirekta effekter som handelssystemet ger på elpriset och som redan idag påverkar den svenska industrins konkurrenskraft negativt. Effekterna på elpriset kommer att öka i takt med att priset på utsläppsrätter stiger, varför konsekvenserna kommer att öka under 2020-talet när utsläppsrättspriset förväntas flerdubblas. Här hade industrin hoppats på åtgärder som garanterar åtminstone partiell kompensation, men tyvärr innebär överenskommelsen inga förbättringar på denna punkt.

Trots att en överenskommelse om regelverket nu finns på plats återstår mycket arbete innan handelsperioden börjar. De olika industrisektorernas tilldelning är bl. a. en central del. Arbete kvarstår med andra ord, varför överenskommelsen var en absolut nödvändighet för att hinna få alla bitar på plats i tid till de nya reglerna börjar gälla.