Obligatoriska rehabiliteringsplaner – en papperstiger

Att kräva att arbetsgivaren alltid efter 30 dagars sjukskrivning gör en rehabiliteringsplan är onödigt fyrkantigt. De allra flesta sjukskrivna återgår i arbete utan några andra åtgärder än medicinsk behandling. Många gånger väntar dessutom den sjukskrivne medarbetaren på medicinsk utredning och behandling. En obligatorisk plan för den arbetsplatsinriktade rehabiliteringen är inte rätt hjälp i en sådan situation.

Precis som var fallet tidigare kommer rehabplanerna därför oftast inte innehålla annan information än att man avvaktar medicinsk läkning/behandling. Krav på obligatoriska rehabiliteringsutredningar kommer att uppfattas som svåra eller meningslösa att leva upp till. Det var också därför de avskaffades 2007.

Det är många aktörer som bär ansvar i sjuk- och rehabiliteringsprocessen; arbetsgivaren, medarbetaren, Försäkringskassan, hälso- och sjukvården samt Arbetsförmedlingen. Försäkringskassan har det övergripande ansvaret för att samordna all rehabilitering och ska tillsammans med den sjukskrivne klarlägga rehabiliteringsbehovet och se till att nödvändiga åtgärder vidtas. Försäkringskassan kan redan idag begära ett arbetsgivarutlåtande från företagen för att klarlägga medarbetarens behov av rehabilitering.

Det finns en allmän medvetenhet om betydelsen av tidiga och aktiva insatser för att ta tillvara medarbetarens arbetsförmåga. Företagen söker därför ofta samarbete med de övriga aktörerna kring den sjukskrivne medarbetaren.

Det företagen efterfrågar är bättre samverkan och kommunikation med Försäkringskassan och vården. Företagen upplever problem och svårigheter med att få till stånd möte eller samtal med den sjukskrivande läkaren. Utan att ha en klar bild av vilka medicinska hinder som finns för att den anställde skall kunna återgå i arbete är det svårt för arbetsgivaren att planera. Rehabiliteringsutredningar med litet informationsvärde och låg kvalité kan i värsta fall leda till att fel insatser vidtas eller att återgången i arbete försenas.

Rehabilitering och aktivitet i samband med sjukskrivning är en angelägen fråga för företagen. Arbetsgivare har redan idag ett omfattande och långtgående ansvar för den arbetsplatsinriktade rehabiliteringen. Insatserna syftar till att en medarbetare med nedsatt arbetsförmåga ska kunna återgå i arbete hos arbetsgivaren så snart som möjligt. De insatser som kan bli aktuella bedöms i varje enskilt fall och handlar bland annat om arbetsträning, anpassning av arbetsplatsen, hjälpmedel, ändrade arbetsuppgifter eller ändrade arbetstider.

Företagen efterfrågar inte fler regler. Däremot efterfrågar man verktyg, stöd och råd hur medarbetarnas arbetsförmåga kan tas tillvara på bästa sätt. Därför är det positivt att regeringen föreslår att företagen får ett stöd för detta.

Företagen saknar i många fall tillgång till den medicinska information som behövs för att kunna bedöma om och när det är lämpligt att vidta rehabiliteringsåtgärder. Det är ofta sammansatta faktorer som ligger bakom långa sjukskrivningar. Det kan handla om förhållanden på arbetsplatsen men många gånger också sådant som har med den försäkrades livssituation i stort att göra. Inte minst gäller det vid exempelvis utmattningsdepressioner och andra psykiska besvär som är vanliga vid långvariga sjukskrivningar.

Arbetsgivare saknar därför ofta möjlighet att planera återgång i arbete vid dessa komplicerade problem.

Att kräva en rehabiliteringsplan för alla sjukskrivna efter 30 dagars sjukskrivning, och inte förväntas tillbaka i arbete inom 60 dagar, innebär en ytterligare regelbörda för företagen. Det kommer vara särskilt betungande för de små- och medelstora företagen och riskerar dessutom att bli en papperstiger.