Regeringen missbrukar utredningsväsendet

Den kritiserade Reepaluutredningen är det senast exemplet på det statliga utredningsväsendets tilltagande förfall. Listan över tidigare utredningar med allvarliga brister är tyvärr lång. Några exempel är utredningarna om valfrihetssystem, Lex Laval och upphandlingsregler.

Det svenska utredningsväsendet har en lång och stolt tradition. Även när de politiska partierna haft olika uppfattningar om vilka reformer som behövs har utgångspunkten varit att statliga utredningar ska vara opartiska, noggranna, sakliga och oförvitliga.

Detta har varit utomordentligt viktigt för den politiska stabiliteten. Även de som ogillat ett beslut har kunnat känna sig trygga i att det är grundat på ett underlag av hög kvalitet.

Denna viktiga samhällsordning är nu på väg i en synnerligen oroande riktning. Inte nog med att kvaliteten i utredningsväsendet har försämrats. Även det sätt som utredningsväsendet används på är ägnat att förskräcka.

Sammantaget riskerar detta att urholka förtroendet för politiken – i en tid när det politiska systemet snarast behöver stärka sina positioner.

Reepalu-utredningen berör exempelvis endast mycket ytligt frågan om ett vinsttak överhuvudtaget är tillåtet enligt överordnade regelsystem. I regeringsformen, vår främsta grundlag, finns en bestämmelse om rätten att driva näring, RF 2:17. Regleringen är närmast en modern grundlagskodifiering av den näringsfrihet som i Sverige stadgades genom 1864 års näringsfrihetsförordning.

Begränsningar i rätten att driva näring får enligt grundlagen ”endast införas för att skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna vissa personer eller företag”. Bestämmelsen utgår från den existerande rätten att driva näring; det är den som skall skyddas.

Reepaluutredningens förslag om vinsttak måste prövas med utgångspunkt i att begränsningar endast får införas för att skydda ”angelägna allmänna intressen”. Enbart politiska ambitioner att vilja begränsa möjligheterna att driva exempelvis vård med vinstsyfte lever inte upp till kraven på ett ”angeläget allmänt intresse”.

Detta slogs fast av Lagrådet redan år 2000 i anslutning till den så kallade stopplagen avseende möjligheten för enskilda att driva akutsjukhus. Lagrådet uttalade då: ”Önskemålet att begränsa möjligheterna att driva akutsjukhus i vinstsyfte kan […] inte i sig utgöra ett angeläget allmänt intresse; en begränsning kan ju inte motiveras med att man vill införa samma begränsning”.

Det ansvariga statsrådet, civilminister Ardalan Shekarabi, har angående vinst i välfärden rättframt förklarat att ”det är en stöld från folket, som måste stoppas” (DI, 8 november 2016).

Idén med vinsttaket är så uttalat politisk att den inte uppfyller kraven på att medverka till några andra syften, än just lägre vinst och godtyckliga effekter på resursallokering och finansiering.

Men Reepaluutredningen rundar obesvärat frågor om Regeringsformen och Europakonventionen om mänskliga rättigheter, utan att egentligen försöka att reda ut de komplicerade frågeställningar som aktualiseras.

Utredningen lider av metodbrister, logiskt utmanande resonemang och bristande analys. Den har därför mötts av omfattande och stark kritik från många håll.

Det politiska systemet har genom att visa likgiltighet, eller okunskap, inför och om grundlagsfrågor – inte minst rätten att bedriva näring som är livsnerven i vår marknadsekonomi – visat att den svenska rättsstaten har sprickor i fasaden. Åsikt förefaller gå före lag. I en tid då polariseringen av åsikter blir alltmer tydlig bör alla ha en djup respekt för konstitutionen och ett rättssäkert lagstiftande som viktiga värdegrundpelare i vårt samhälle.

Hög kvalitet på statliga utredningar är en förutsättning för väl grundade beslut. Undermåliga utredningar kommer ofelbart att påverka lagstiftning, samhällsekonomi och demokrati.

Om konstitutionell slalom blir föredömet, kan avgörande förändringar av samhället ske fort och då inte enbart när det gäller rätten att verka inom skola, vård och omsorg. Varje politiker som vill försöka tänja på grundlagens gränser bör betänka att det vid nästa mandatperiod kan sitta andra politiker vid makten.

Argumenten och sättet att diskutera och utreda frågor som rör grundläggande rättigheter kastar mörka skuggor över vår marknadsekonomi, ett ekonomiskt system som visat sig vara det överlägset bästa för att skapa välstånd och välfärd. Detta är djupt oroande.

Artikeln har publicerats på Di Debatt 25/2 2017.