Utredning fokuserar för lite på framtidens arbetsmiljö

Nyligen presenterades utredningen Ett arbetsliv i förändring – hur påverkas ansvaret för arbetsmiljön (SOU 2017:24). Utredningen har haft till uppdrag att kartlägga det moderna arbetslivets utmaningar och analysera och bedöma om nuvarande regelverk kan anses vara tillräckligt för att arbetsmiljön ska fungera ändamålsenligt. Utredningen har också haft till uppdrag att se över reglerna för de regionala skyddsombuden.

Mot bakgrund av de utmaningar som utredningen lyfter fram i betänkande bland annat avseende oklar ansvarsfördelning och den delvis förändrade strukturen på arbetsmarknaden, ifrågasätts om dagens arbetsmiljöregelverk kan anses vara tillräckligt. Utredningen konstaterar att dagens arbetsmiljöregler är tydligt uppbyggda kring vissa givna begrepp såsom arbetsgivare, arbetstagare och arbetsställe samt att arbetsgivaren har det huvudsakliga arbetsmiljöansvaret. Frågan utredningen ställer sig är om en sortering utifrån dessa begrepp är ändamålsenlig och modern. Utredningen menar att utgångspunkten i regelverket bör vara att den som kan påverka arbetsmiljöförutsättningarna på en viss plats bör ha någon typ av ansvar för de personer som utför arbetet. Utredarens tankar i denna del är inte speciellt djupgående och några konkreta förslag presenteras inte. Frågan är hur regeringen väljer att gå vidare i denna del.

Svenskt Näringsliv hade hoppats på att utredningen försökt hitta lösningar som är anpassade till hur verkligheten ser ut i dag utifrån en gemensam syn på problembilden. Utredningen har istället valt att påvisa oklara ansvarsförhållanden utifrån en problembild som arbetsgivarsidan inte helt delar. Det är olyckligt att utredningen inte tog tillfället i akt att på allvar fundera på hur en god arbetsmiljö kan skapas på framtidens arbetsplatser.

Vad gäller utredningens uppdrag att se över reglerna för de regionala skyddsombuden föreslår utredningen ändringar i arbetsmiljölagen som innebär ett utökat mandat för de regionala skyddsombuden. Ett regionalt skyddsombud utses av facket, de har alltså ett fackligt uppdrag. De ska aktivera det lokala arbetsmiljöarbetet på framförallt mindre arbetsplatser. Det handlar med andra ord om utomstående fackliga aktörer som ska ge stöd och hjälp i arbetsmiljöarbetet på arbetsplatser där de inte själva jobbar. Enligt dagens regelverk har de endast rätt att besöka företag där de har egna fackliga medlemmar. Utredningen föreslår att de regionala skyddsombuden ska få en utökad rätt att besöka även företag där man inte har egna fackliga medlemmar. Dock måste det finnas ett kollektivavtal mellan företaget och facket.

Svenskt Näringslivs medlemsföretag tycker att regelverket på arbetsmiljöområdet är omfattande och till viss del svårbegripligt. De kan behöva stöd och hjälp för att kunna leva upp till de skyldigheter som lagen kräver, framförallt de mindre företagen. Uppdraget som de regionala skyddsombuden har idag skulle därför kunna fylla en viktig funktion. Problemet är dock att själva uppdraget innehas av en utomstående facklig person som på så vis kan få dubbla roller. Missförstånd kan lätt uppstå kring vilken roll det regionala skyddsombudet har vid företagsbesöket – ska det bedrivas facklig verksamhet inklusive medlemsvärvning? Eller ska det bedrivas aktivering av arbetsmiljöarbetet? En uppenbar risk finns att ett regionalt skyddsombud missbrukar sin funktion till fördel för facklig verksamhet. Det finns andra situationer då såväl arbetsgivare som arbetstagare upplever besöken som ett intrång och/eller överprövning av det redan väl fungerande lokala arbetsmiljöarbetet. Ytterligare ett problem är att det inte sällan förekommer att de regionala skyddsombuden agerar i likhet med en inspektör från Arbetsmiljöverket, det vill säga en myndighetsrepresentant, och går utanför sina befogenheter. I sådana fall skulle verksamheten kunna liknas vid facklig myndighetsutövning.

Det bör även nämnas att de regionala skyddsombuden finansieras med hjälp av statliga pengar. De fackliga organisationerna får idag ett årligt bidrag på 110 miljoner kronor från staten för att finansiera de regionala skyddsombudens verksamhet. En verksamhet som alltså utförs av en facklig person och således nära gränsar mot rent facklig verksamhet. Värt att nämna är även att det inte gjorts någon genomgripande utvärdering av systemet med de regionala skyddsombuden. Man vet egentligen inte om den är så framgångsrik att den bör utökas vilket i sin tur kräver ökad statlig finansiering.

Mot den här bakgrunden kan man fråga sig om det inte vore bättre att lägga skattepengarna på någon form av opartisk, rådgivande aktör som kan stödja småföretagen i arbetsmiljöarbetet.