Utredningens förslag slutet för välfärdsbolagen

Välfärdsutredningens huvudförslag är ett vinsttak om sju procent på operativt kapital (synonymt med det tidigare använda begreppet ”investerat kapital”) plus statslåneräntan som idag är 0,35 procent. Detta säger utredningen motsvarar en normal avkastning för företag på börsen. Vad man avsiktligt glömmer är att börsens avkastningskrav baseras på företagens verkliga värde. Enligt utredningen ska vinsttaket baseras på företagens bokförda värden. Detta är något helt annat. De bokförda värdena i tjänsteföretag, inklusive välfärdsföretag, är mycket lägre än de verkliga värdena. De stora värdena i välfärdsföretagen utgörs av nöjda kunder, varumärke, utbildad personal och fungerande processer. När vinsttaket sätts i relation till företagens verkliga värden blir det reella vinsttaket för dem som idag äger välfärdsbolag som regel därför mycket lägre än sju procent. Möjligheten till marknadsmässig avkastning kommer alltså att elimineras.

Om utredningens förslag skulle genomföras är det sannolikt slutet för de flesta företagen i välfärdssektorn, och en omvandling av sektorn i riktning mot offentliga monopol skulle inledas. Mot bakgrund av att utredningens egen – numera avhoppade – expert, också pekat på detta i DN-debatt, och utredningen därför måste vara medveten om detta, är det uppenbart att syftet med förslaget är att kväsa välfärdsföretagen.

Allra värst drabbas nystartade och små företag med litet eget kapital. Någon möjlighet att få en rimlig ekonomisk ersättning för det betydande risktagande som nyföretagande innebär kommer inte att finnas. Därmed förloras också drivkrafterna för entreprenörer att genom innovationer utveckla välfärdstjänsterna eller bidra till lägre driftskostnader. Konkurser i små företag kommer också att bli mycket vanligare, eftersom det i princip inte blir tillåtet att bygga upp en ekonomisk buffert i företaget.

Eftersom Välfärdsutredningen i sin så kallade analys också sätter de historiska överskotten i välfärdsföretagen i relation till bokförda värden, och inte till verkliga värden, blir även de så kallade övervinstberäkningarna missvisande och direkt felaktiga.

Givet välfärdsutredningens direktiv och den politiska fokuseringen på om skattemedel stannar kvar i verksamheten är rörelsemarginalen ett betydligt mer belysande mått på lönsamhet än avkastningen på operativt kapital. Rörelsemarginalen mäter hur stor del av företagets intäkter som går tillbaka till verksamheten, i form av personalens löner, hyror, mat, utrustning etc.

Svenskt Näringsliv har därför låtit PWC undersöka rörelsemarginalen för de privata aktiebolag inom vård, skola och omsorg som får mer än 50 procent av sin verksamhet finansierad av skattemedel. För att få en relevant jämförelse har PWC även analyserat motsvarande siffror i en jämförelsebransch bestående av andra företag i tjänstesektorns personalintensiva delar.

Välfärdsföretagens rörelsemarginaler ligger under perioden i snitt på 5,8 procent. Det innebär att drygt 94 procent av intäkterna direkt går tillbaka till verksamheten. Resterande sex procent, det vill säga överskottet, eller rörelsemarginalen, ska täcka räntekostnader på lån, nödvändiga kapitalbehov som till exempel egenfinansierade nyinvesteringar, bolagsskatt och riskersättning för det kapital som satsas i bolaget.

Detta är helt normala siffror för personalintensiva tjänsteföretag. Rörelsemarginalen i jämförelsebranschen var för samma period något högre, 5,9 procent. Påståendet om ”övervinsterna” i välfärdssektorn saknar därför grund.

Kvaliteten i svensk välfärd behöver öka. De privata företagen bidrar till det. De senaste exemplen som visar detta finns inom skola och äldreomsorg. I en nyligen genomförd undersökning om de externt rättade PISA-proven framgår att friskolor presterar i snitt 14 poäng högre, motsvarande tre månaders studier, än kommunala skolor (Sahlgren & Sanandaji 2016). Inom äldreomsorgen framgår av Socialstyrelsens senaste enhetsundersökning att privat drivna äldreboendena uppvisar bättre kvalitetsresultat på 18 av 22 indikatorer.

I ljuset av detta är Välfärdsutredningens förslag oseriöst, omoraliskt och oansvarigt. Det är oseriöst därför att man har blivit upplyst om att regleringsmodellen inte kan tillämpas med mindre än att de privata företagen lämnar marknaden. Det är omoraliskt därför att man låtsas som om att så inte skulle bli fallet. Det är oansvarigt därför att konsekvenserna i form av utebliven valfrihet, försämrad kvalitet och sämre resursutnyttjande blir mycket allvarliga.

Sverige har, och ska ha, ett ambitiöst och solidariskt välfärdsåtagande gentemot hela befolkningen. Välfärdens framtida finansiering utmanas av att andelen äldre, med behov av vård och omsorg, successivt ökar. För att klara välfärdsåtagandet krävs både kvalitetsförbättringar och ett förbättrat resursutnyttjande. Detta klaras inte om vi återgår till att producera välfärdstjänsterna i landstings- och kommunmonopol.

Välfärdsutredningens förslag måste därför snarast stoppas innan de gör ännu mer skada.

Fotnot: Replik på debattartikeln "Reepalu: Så skapar vi ordning och reda i välfärden"(SvD).