Det här med att ta ansvar

Det senare har blivit alltmer aktuellt, inte minst mot bakgrund av den nya föreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö som trädde i kraft den 31 mars i år. I föreskriften överlämnar man nämligen en stor del av ansvaret för vår psykiska hälsa till arbetsgivaren genom att densamme ska ”främja en god arbetsmiljö och förebygga risk för ohälsa på grund av organisatoriska och sociala förhållanden i arbetsmiljön”.

Detta kan ju på ett sätt tyckas både rimligt och vettigt, klart att arbetsgivaren ska se till att medarbetarna har goda förutsättningar för att bedriva ett bra arbete utan att drabbas av psykisk ohälsa i någon form. Men svårigheter uppstår ju när man börjar fundera på hur man ska skilja på arbetsrelaterade- respektive privata faktorer som påverkar medarbetarnas hälsa. Hur vi mår på jobbet påverkas självklart av det som händer utanför arbetsplatsen. Skilsmässa, struliga tonårsbarn, hundar som dör och pressade aktivitetsscheman på kylskåpsdörren – listan kan göras lång på faktorer i privatlivet som påverkar hur vi mår.

Likaså påverkas vår hälsa av sådant som händer på arbetsplatsen till exempel otydligt ledarskap, kränkningar och alltför hög arbetsbelastning. Skillnaden är att när det gäller det senare kan, och ska, arbetsgivaren göra något åt saken. Det är inte lika självklart att arbetsgivaren ens ska försöka lösa äktenskapsproblem eller riva det övertecknade schemat på kylskåpsdörren. Förmodligen skulle det sluta i katastrof och anklagande om integritetskränkning.

En annan vinkel av ansvarsfrågan handlar om huruvida arbetsgivaren kan och bör ställa krav på hur medarbetarna sköter den egna hälsan, till exempel gällande motion, rökning och hälsosam kost. För det påverkar ju också hur vi mår på jobbet. Flera företagare jag talat med ställer sig tveksamma till att tvinga medarbetarna att motionera eller äta mer hälsosamt. Men det finns ett och annat företag som gjort till exempel träning till ett obligatorium i syfte att förebygga ohälsa. Och där resultatet blivit minskade skador, nöjdare personal och ökad produktion. Frågorna väcker känslor men när det gäller gränsdragningarna för var individens ansvar går och för vad arbetsgivaren har rätt att ”lägga sig i”, finns det inga tydliga svar.

Klart att arbetsgivaren ska ta det arbetsmiljöansvar som regelverket stadgar och i de flesta fall gör arbetsgivarna mer än så för att medarbetarna ska må bra. Men i grund och botten handlar det om att arbetsgivaren måste ha befogenheter att kunna påverka förhållanden inom områden där man ställer krav på att arbetsgivaren ska ta ansvar.

På en arbetsmarknad där allt större ansvar läggs på arbetsgivaren, oavsett om det är möjligt att ta detta ansvar eller ej, så kan man fråga sig vad som hände med det personliga ansvaret? Ett omfattande arbetsgivaransvar i all ära men det kan inte betyda att medarbetarna, kollegorna och varje enskild människa blir av med sitt ansvar. Visst ska man vara försiktig med att trycka upp lagparagrafer i ansiktet på folk, men nog kan det ibland vara på sin plats att försiktigt påminna om arbetsmiljölagens 3 kap 4 §. Där regleras nämligen medarbetarens eget ansvar för att bidra till en god arbetsmiljö och för att förebygga ohälsa – sin egen och andras. Kanske det kan vara något att ta upp vid nästa medarbetarmöte?