I veckan släppte vi på Svenskt Näringsliv den sista konjunkturprognosen för året. De annars så optimistiska företagarna ser nu dystert på den närmsta framtiden. Extrema kostnadsökningar samtidigt som många privatpersoner håller hårt i plånboken pressar företagen.
Pandemin och kriget i Ukraina har skapat ett minskat utbud som fått brett genomslag på inflationen i Sverige och omvärlden. Dock finns ljusglimtar. Trycket i leverantörskedjorna har börjat minska och vissa råvarupriser har börjat vända nedåt. Det finns förutsättningar för en snabb nedgång i inflationen och därmed för avtagande räntehöjningar.
Vi kommer att få leva med en hög prisnivå, men ökningstakten, det vill säga inflationen, kan minska kraftigt nästa år. Detta förutsätter dock att avtalen tecknas på en nivå som utgår från företagens konkurrenskraft. Att i nuläget försöka kompensera för inflationen med kraftiga löneökningar riskerar att kasta Sverige in i en löne- och prisspiral med än högre räntor. Det tjänar ingen på.
Rimliga löneökningar i kombination med låg inflation har inneburit att vi har det betydligt bättre än för 25 år sedan.
Just kraftiga löneökningar är något många företagare jag träffat under hösten tar upp som ett orosmoln inför kommande år. Det skulle kunna ge dem stora kostnadsökningar. Då är vi snart tillbaka till en tid av bestående hög inflation och obefintlig reallöneutveckling.
Kraven på extra lönepåslag duggar dock tätt nu när inflationen är rekordhög. Det är lätt att känna sympati för de krav på kompensation som kommer. Vi har dock testat den modellen förut och det blev inte bra. Inflation som ledde till höga löneökningar som upprätthöll hög inflation som ledde till – ja, ni fattar. Det är extremt viktigt att få ned inflationstakten till målet på 2 procent
De flesta, för att inte säga alla, vill ha högre lön. Det är ju alltid trevligt med några extra kronor in på kontot. Men blir det så bra om alla löner höjs lite extra? Under 70-, 80- och stora delar av 90-talet gav löneökningar inget extra kvar i plånboken. Reallönerna låg still. Efter omtaget med det så kallade Industriavtalet 1997 har det sett betydligt bättre ut. Rimliga löneökningar i kombination med låg inflation har inneburit att vi har det betydligt bättre än för 25 år sedan. För exempelvis en industriarbetare handlar det om en reallöneutveckling på 50–60 procent. Det är förstås en fantastisk utveckling men det är lätt att glömma bort nu när det mesta blir dyrare och det för första gången på evigheter blir mindre kvar i plånboken. Lösningen på sikt är dock knappast löneökningar som är högre än vad företagen kan hantera. Jag tror ingen vill tillbaka till en tid med obefintlig reallöneutveckling och Sverige och svensk konkurrenskraft har inte råd med konsekvenserna.
konjunkturAvtalsrörelsen