Vården behöver innovation – inte ideologiska skygglappar

När jag startade Cordinator var jag övertygad om att framtidens vård skulle byggas genom samarbete, nytänkande och fokus på patientens behov. I dag saknar jag den öppenheten. Gunilla Rundqvist delar sina erfarenheter av när offentlig och privat vård fungerar som bäst – tillsammans.

Det var omkring 2010, några år in i Cordinators historia. Jag hade nominerats till Företagarnas utmärkelse Årets Företagare. Två kandidater återstod och jag satt i slutintervjun när jag fick frågan om min vision.

Jag svarade att jag brann för att vara med och utveckla sjukvården genom de uppdrag och samarbeten vi hade med Region Östergötland.

Reaktionen kom direkt: ”Det här är ju politiskt.”

Jag minns fortfarande hur paff jag blev. Vad hade jag sagt som var politiskt? För mig handlade det om patienter, kompetens och om att använda vårdens resurser bättre. Inte om partipolitik.

Jag grundade Cordinator Medical Service AB 2004, i en tid då samtalet om vårdens framtid präglades av nyfikenhet och framtidstro. Stefan Fölster skrev ”Den sjuka vården”. Eva Fernvall, då ordförande för Vårdförbundet, talade om en vård där nya arbetssätt och olika driftsformer kunde verka sida vid sida. Entreprenörskap och samverkan sågs som möjliga delar av lösningen.

Genom satsningen Ambassadörer för kvinnors företagande fick jag och andra kvinnliga entreprenörer mötas, utbyta erfarenheter och utveckla idéer. Dagens Medicin ordnade träffar för vårdens entreprenörer. Man kände sig sedd och inbjuden att bidra till framtidens lösningar.

Den röda tråden var tydlig: vården behövde lära sig att arbeta utifrån och in. Först förstå patientens behov, sedan forma lösningen. Inte börja med organisationens struktur och därefter försöka anpassa patienten efter den.

Det var en energifylld tid. Vi talade om gemensamma problem som något vi också kunde lösa gemensamt.

Ett konkret exempel var vårt samarbete med Universitetssjukhuset i Linköping. Vi kunde hyra en operationssal med utrustning de dagar den annars inte användes, framför allt fredagar och lördagar. Vi bemannade salen med egen personal och opererade våra patienter. Sjukhuset fick intäkter från en resurs som annars hade stått stilla. Vi fick tillgång till en säker och välutrustad operationsmiljö. Patienterna fick vård.

I andra uppdrag var kirurgen anställd av universitetssjukhuset medan vi organiserade den övriga personalen och opererade klinikens patienter. Offentligt och privat kunde mötas i en praktisk lösning. Det avgörande var inte driftsformen, utan att vården var säker, höll hög kvalitet och använde befintliga resurser klokt.

Vi kunde mötas därför att vi litade på varandras kompetens och intentioner. Vi hade samma mål.

Sedan förändrades samtalet. Reformer som vårdval och kömiljard motiverades bland annat med att den offentliga vården behövde konkurrens. Jag tror att vi ibland har lagt för stor vikt vid konkurrensen som idé och för lite vid hur olika delar av vården faktiskt kan lära av varandra.

Konkurrens kan vara en positiv kraft, men den offentliga sjukvården verkar under andra villkor än en vanlig marknad. Verksamheten styrs genom politiska beslut, anslag och budgetramar. Om en privat aktör visar att samma vård kan utföras effektivare, med god kvalitet och nöjda patienter, kan det vara svårt för en offentlig verksamhet att ta till sig det som en möjlighet till utveckling. Det kan samtidigt innebära minskad verksamhet och mindre utrymme för den egna organisationen.

Det behöver inte bero på ovilja. Det kan vara en följd av hur systemet är utformat.

Det betyder inte att marknaden löser allt eller att offentlig vård saknar utvecklingskraft. Men vi behöver förstå skillnaderna mellan systemen. Annars riskerar vi att införa styrmodeller utan att ta hänsyn till vilka drivkrafter de faktiskt skapar.

Jag minns en chef som rekryterats från en privat verksamhet som han hade drivit framgångsrikt. Hans nya verksamhet tilldelades pengar ur kömiljarden. Han gjorde en kalkyl för hur pengarna skulle användas för att korta köerna, men fick beskedet att budgeten var för hög. När han hänvisade till de särskilt tilldelade pengarna blev svaret: ”De pengarna har vi redan kalkylerat in på ett annat ställe.”

Det säger något viktigt om riktade satsningar i stora system. Det räcker inte att skjuta till pengar för ett visst ändamål. Man behöver också följa vart pengarna tar vägen och vad de faktiskt åstadkommer.

Detsamma gäller mätning. Siffror kan ge viktig kunskap, men de behöver säga något relevant om patientens faktiska väg genom vården. Annars finns en risk att vi förbättrar det som mäts utan att patienten upplever någon motsvarande förbättring.

Samtidigt har debatten om vinster i välfärden bidragit till en ökad misstänksamhet mot privata vårdgivare. När kriminella eller oseriösa aktörer utnyttjar systemen behöver kontroll, uppföljning och kvalitetskrav stärkas. Men det behöver inte innebära att privata initiativ i sig betraktas med misstänksamhet.

Jag tycker också att vi som ser värdet av ett samspel mellan offentligt och privat har varit dåliga på att formulera vad vi faktiskt vill uppnå. Vi har talat för mycket om driftsformer och för lite om visionen.

Det är visionerna jag saknar mest. I början av 2000-talet fanns en levande diskussion om en sjukvård där patienten stod i centrum och där vården anpassades efter människors behov. Det gjorde det lättare för personer med olika erfarenheter och perspektiv att mötas. Samtalen gav energi, idéer och handlingskraft.

Misstänksamhet gör motsatsen. Den riskerar att göra det svårare för människor att pröva nya arbetssätt och samarbeta över gränser. Under tiden finns många av vårdens utmaningar kvar.

Sjukvården är komplex, men vi får inte låta komplexiteten hindra oss från att pröva nya lösningar. I varje hållbart samarbete måste båda parter kunna känna att de vinner. I vården finns dessutom en tredje och avgörande part: patienten.

Vi behöver därför börja med en annan fråga än om en lösning är offentlig eller privat. Är den bra? Leder den till säker vård, kortare väntan och bättre användning av personalens kompetens och skattebetalarnas resurser?

Om svaret är ja borde vi vara öppna för att låta goda idéer få ta plats.

Vården behöver återigen bli en plats där offentlig erfarenhet, privat initiativkraft och professionens kunskap kan verka tillsammans. Där vi vågar lita på varandras kompetens och skapa lösningar som fungerar i praktiken – framför allt för patienten.
 
Gunilla Rundqvist, grundare av Cordinator Medical Service AB