Arbete – farligt eller vägen till lycka

Som psykolog fostras man till att se problem och risker i alla sammanhang och i flera decennier har arbetet utsetts till den stora risken. Förutom alla fysiska skador har man nu fått för sig att stress och utbrändhet är en konsekvens av arbetet.

Under de 25 år jag arbetat med rehabilitering och arbetspsykologi har det blivit fullständigt klart för mig att arbete faktiskt är en hälsofaktor. De som arbetar mår betydligt bättre än de som är arbetslösa och andra som står utanför arbetslivet. De som arbetar sysslar med mera hälsoaktiviteter som motion med mera fast de har mindre tid och de är också betydligt nöjdare med livet.

Jag är ofta ute i olika sammanhang och berättar om detta och möts av chefer och arbetsgivare som befriat utbryter: "Detta är skönt att höra. Vi känner oss ibland som skurkar när vi vill att medarbetarna är på arbetet trots att det tar emot ibland". Jag säger andra saker som till exempel att känna stress är normalt och bra för oss människor och möts återigen av liknande reaktioner: "Äntligen någon som vågar gå emot farlighetsperspektivet".

Något annat som blivit tydligt för mig som psykolog och arbetsgivare är att problemfokuseringen kring arbetslivets farligheter inte är ofarligt. Arbetstagare oroar sig och känner efter ibland till den grad att de faktiskt mår dåligt. Arbetsgivare oroar sig ibland så mycket att de inte kan fokusera på verksamheten utan fastnar i överdrivna åtgärder för att minska eller eliminera något som faktiskt är naturligt med resultatet att de tappar vettigt och självklart fokus på sin verksamhet.

Regeringen har bestämt sig för att återinföra kraven på rehabiliteringsplaner efter 30 dagars sjukskrivning. En pappersprodukt som för flera år sedan övergavs då den inte visade sig ha någon effekt på sjukskrivningarna utan bara blev en administrativ plåga för arbetsgivarna. Något redan prövat som visat sig meningslöst och fel. I stället borde man erbjuda arbetsgivarna ett kunnigt och flexibelt stöd i form av rehabsamordnare. Sådana finns redan för vårdcentralspatienter och det är bra. Men deras arbete kunde i lika stor omfattning satsas på arbetsgivarna där det verkligen skulle kunna göra skillnad.

Jag önskar att vi arbetsgivare och chefer öppnar upp för möjligheten att vi, genom att fokusera på verksamheten och medarbetarnas resurser, faktiskt bidrar till förbättrad hälsa och lycka. Att när våra medarbetare av någon anledning mår dåligt och kanske blir sjukskrivna, så fort som möjligt hjälper dem tillbaka till arbetet. Låt arbetsgivarna få det stöd de behöver för att bli ännu bättre hälsoförmedlare. I stället för att lägga pengar på en mängd olika hälsoprojekt är det dags att satsa på arbetsgivaren som den bästa aktören på rehab.

Jag önskar även att staten fokuserar sin energi på att hjälpa arbetsgivaren att skapa dessa möjligheter för medarbetarna i stället för att skuldbelägga och bestraffa arbetsgivarna ekonomiskt.

Jehoshua Kaufman, leg psykolog och entreprenör, Malmö Familjekonsulter AB