Hallå där Jan Lidhard, tidigare sakkunnig på finansdepartementet med frågor som rör sjukfrånvaron. Du kommer nu med den kritiska boken Att sjukskriva sig själv – vår hantering av sjukfrånvaron.
Varför ville du skriva den?
– Jag började jobba med de här frågorna för 25 år sedan och fortfarande finns samma problem kvar – att väldigt många, säkert runt hälften, av alla sjukskrivningar är diskutabla eller omotiverade. Det handlar främst om fall med psykiska besvär. Dessa sjukskrivningar får alla möjliga negativa konsekvenser för individer, arbetsgivare och för statsbudgeten.
Vad är din förklaring till det?
– Att många, varken läkare eller politiker, inte tar tag i grundproblemet. I stället för att fråga vad som är problemet går de direkt på lösningen – sjukpenning, vila och att få vara i fred. Jag lyfter fram den här undfallenheten, som så få vill tala om. Det förhållningssättet finns framför allt inom den offentliga sektorn, främst inom staten.
– Regeringar, ministrar och andra politiker talar helst inte om sjukfrånvaro, och hur sjukskrivningar går till, utan bara om sjukförsäkringen. Vilka regler som ska gälla för när man ska få pengar och inte.
– Det går väldigt kvickt att sjukskriva sig de första 14 dagarna. Den perioden får arbetsgivaren betala men den perioden undviker Försäkringskassan och politiker i regel att tala om. Så när sjukförsäkringen och Försäkringskassan träder in har ju frånvaron redan pågått ett tag.
Vad vill du se i stället?
– Fokus borde ligga på det första mötet mellan läkare och patient. Vi måste titta på varför blev det ett sjukintyg. Jag menar att det i många fall inte ska skrivas något intyg alls.
– Läkaren vet ju ingenting om förhållandena på patientens arbetsplats, och går ofta in på spåret sjukdom och diagnos – det är ju deras specialitet. Men egentligen handlar inte sjukförsäkringen om sjukdom utan om arbetsförmåga. Kan du arbeta? Det är svårare att bedöma och därför undviker många läkare den obehagliga frågan.
– Jag skulle vilja se lite mer av hur det fungerar i Storbritannien. De fokuserar inte på läkarintyg utan på vad en patient kan och försöker hjälpa dem utifrån det. Läkarnas betydelse har tonats ner – de ska helst hålla sig borta.
– Här är sjukskrivning i första hand inte en läkarfråga utan en arbetsplatsfråga, för det är där som det går att ta tag i det. Och om det är en sjukdom gör läkaren kompletterande bedömningar om det behövs.
Är läkare generellt för fega?
– Nej, det är de nog inte, men de har gett upp. Eftersom de inte har något politiskt stöd för hur de ska agera ger de upp och skriver intyg för att patienter vill ha det.
– Den positiva förändringen i sjukvården de sista 15 åren, med vårdval, privata aktörer och ökad patientmakt, är inte till nytta i det här sammanhanget. Det innebär att det är patienten som bestämmer, och så kan vi inte ha det. Därav rubriken på min bok – man sjukskriver sig själv.
Vad är vägen framåt för att få bukt på problemet?
– I vårt land är vi, till skillnad från många andra länder, väldigt fokuserade på sjukdom. Kopplingen att en person som är sjuk ska ha sjukpenning är fel. Det finns många som är sjuka som arbetar. Sjukpenning handlar om att inte kunna arbeta på grund av sjukdom. Så ser andra länder på det, Holland till exempel. Där kallas sjukförsäkringen för arbetsoförmågeförsäkring.
Socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringSocialförsäkringsfrågorSjukfrånvaro