Vinsthunger stillar hunger

Löfven har tidigare konstaterat att de "som vill göra vinst" ser till att dra "ner på kvaliteten". Alltså att det skulle vara omöjligt att kombinera kvalitet och profit. Då kan man undra varför det i så fall bara skulle vara giltigt för välfärdsbranschen. Det borde rimligen gälla andra branscher också, det vill säga omöjligt att göra vinst och samtidigt ha nöjda kunder.

Det är naturligtvis nonsens att välfärden skulle vara undantagen från den här kombinationen. Se bara på all enskild välfärdsverksamhet där kunderna är nöjda. Kvalitet är i första hand att möta det kunden förväntar sig – och ibland mer.

Dessutom: Den offentliganställda (skattefinansierade) läkaren gör vinst varje månad på att vårda – hen lyfter ju lön. Det har mig veterligt aldrig varit något problem för vänsterpolitiker.

Men om det nu är "vinstjakten" som är syra i ögonen på Löfven (och V-ledaren Jonas Sjöstedt) vad gäller välfärd, anländer frågan:

Är det inte minst lika illa med vinstjakt hos dem som exploaterar ett än mer utsatt behov hos den arma människan – hungern?

Varför är det helt okej för Löfven och Sjöstedt att mathandlaren får berika sig på detta behov? Varför ska det vara tillåtet att jaga vinst genom att sälja mat, men inte att mata med samma mat?

Om Löfven och Sjöstedt vore logiskt hederliga, skulle de alltså propagera för vinsttak i livsmedelsbranschen.

Åtminstone Löfven förstår förhoppningsvis det absurda i ett sådant tilltag, så han låter bli. För han vet givetvis att vinstjakt i sig är något sunt (oavsett om pengakällan är skattefinansierad eller ej), att det ytterst är vinsthunger som stillar hunger: den fria marknadsekonomin tillåter vinst, och är det system som säkrar att brödhyllorna inte står tomma.

Så varför så oresonlig i jakten på vinstjakt just inom välfärden?