Kalla mig aldrig mamma på jobbet

Företaget Edgården producerar griskött och jag och maken Arne har drivit det sedan 1985. För ett och ett halvt år sedan startade vi Grisbilen. Det gjordes som en vidareutveckling av företaget.

Från att tidigare ha sålt köttet till slakterier började vi själva sälja både kött och vissa charkprodukter. Vi köpte en liten skåpbil som vi folierade grisrosa och levererar nu kött till våra kunder, både privatpersoner och restauranger.

I samband med det anställde vi både sonen Benjamin och dottern Isabelle. Ytterligare två personer är anställda i företaget.

Det är en fantastisk förmån att få jobba med sina barn och att kunna lära sig något helt nytt tillsammans. Vi kunde förstås stycka en gris, visst, men det gick i slow motion. Det har vi lärt oss. Vi hyrde in styckare som höll gårdskurs med oss.

Och jag vet inte hur många kilo prinskorv vi kastade bort. Men till slut hade vi tillsammans hittat rätt recept, en mix som vi är stolta över. Och vi har gjort det tillsammans.

Men familjeföretagandet har sina avigsidor också. Jag och Benjamin jobbar båda heltid med Grisbilen. Äpplet har inte fallit så långt från trädet, kan man väl säga, för vi är ganska lika i vårt sätt. Hetlevrade, riktigt tvärarga ibland. Det går visserligen fort över, men det ursäktar inte.

Jag har jobbat på flera ställen tidigare och det skulle aldrig falla mig in att skrika på en medarbetare. Men det gjorde jag mot sonen. Och han mot mig.

Inte ofta, men när stressen kröp sig på släppte spärrarna. Det gick så långt att vi var tvungna att sätta oss ner och skapa uppträdanderegler.

”Vi skriker inte åt varann på jobbet.” Det var en regel. Det är egentligen självklart, men för oss som jobbar i ett familjeföretag var det en process.

Vi införde också budgetmöten där vi gick igenom resultat och förväntad försäljning. Vi satte upp planeringsmöten. Ska vi ha två bilar? Ska vi öka området eller kanske satsa på en kylbil i Stockholm, där marknaden är ännu större? Vi hade möten där vi diskuterade vårt produktutbud. Och vi diskuterade arbetstider. Vi har ingen stämpelklocka, men vi insåg att det behövs fasta tider. Vi började också med enklare event, typ after work någon gång i halvåret.

Den som har kaos i huvudet behöver tydliga ramar och det har fungerat för oss. Allt det där som är självklart på andra arbetsplatser, det finns där av en anledning, nämligen att det behövs. Nu har vi det också och vi jobbar med respekt, delaktighet och glädje.

I somras tog vi ytterligare ett steg för att skilja arbete från fritid när vi införde en företagstelefon. Jag har haft min privata telefonen i företaget och tagit emot både frågor och beställningar alla möjliga tider på dygnet. Någon hade en lördagskväll kommit på att de skulle grilla en hel gris och telefonen har ringt före klockan sex på söndagsmorgnar.Jobb och fritid smälter ihop i en inte så lyckosam mix.

Nu är det slut med det. Den som har semester är ledig.

Kontoret, som vi har hemma i huset, ska också ut. Det blir ingen lång flytt, bara tvärs över gårdsplanen, men det blir bättre. Det är ytterligare ett steg i att separera jobbet från fritiden.

Vi har vänt på många stenar när vi startat Grisbilen, som ju är en helt ny gren i ett inarbetat företag. Vi har lärt oss hantverk vi inte tidigare kunde, vi har jobbat med försäljning och marknadsföring mot kunder på ett nytt sätt och vi har slipat på våra personliga brister gentemot varann. Vi har blivit mer kompetenta, mer proffsiga.

Det är svårt att driva ett familjeföretag och det har inte varit roligt alla dagar på jobbet. Men vi har lärt oss mycket nytt, vi har växt i en takt som vi själva bestämt och vi har fått arbeta med dem vi älskar mest.

Dessutom, om någon undrar, det finns inte längre någon mamma på Edgården.

Anniqa E Nygård