Omtag mot långtidsarbetslösheten krävs

Tidningen Bulletin rapporterar att ”minskningen av arbetslösa berör framför allt de personer som har stått nära arbetsmarknaden, till exempel de som hade jobb före pandemin. Långtidsarbetslösheten däremot – den för Sverige mer kostsamma och allvarliga arbetslösheten – ökade i stället”.

Nationalekonomen Sven-Olov Daunfeldt som intervjuas i artikeln betonar det allvarliga i denna utveckling och pekar på att kriser alltid ökar ”glappet mellan insiders och outsiders på arbetsmarknaden – och detta glapp har en benägenhet att bita sig kvar, och till och med öka, efter kriser” samt att ”långa perioder i arbetslöshet kan för individen lätt leda till att du hamnar permanent utanför arbetsmarknaden”. Att lågutbildade och utrikesfödda ser ut att vara hårdast drabbade är extra allvarligt eftersom det spär på redan befintliga sociala och integrationsrelaterade klyftor.

Problemet med ett växande utanförskap där stora grupper står långt ifrån arbetsmarknaden har visserligen förvärrats under coronakrisen, men utvecklingen åt detta håll har pågått under många år. Situationen har stadigt förvärrats, trots politiska ambitioner om motsatsen. Förhoppningsvis kan den senaste tidens debatt om långtidsarbetslösheten påskynda nödvändiga reformer.

I syfte att vända utvecklingen krävs inte bara åtgärder för att främja ekonomisk tillväxt såsom generella skattesänkningar och regelförenklingar. Även åtgärder specifikt inriktade på att få långtidsarbetslösa i arbete bör vidtas. Det handlar om att säkerställa att fler uppnår gymnasiekompetens samt att utöka antalet praktiska yrkesutbildningar för vuxna. Bidragssystemen bör ses över och utanförskapskulturer stävjas. Inte minst borde staten implementera den av parterna framförhandlade reformen för etableringsjobb som skulle sänka kostnaden för att anställa långtidsarbetslösa och nyanlända under två år.