En fröjdefull jul – inte för alla

Många står idag långt ifrån arbetsmarknaden och undersökningar visar att vi idag har runt 360 000 öppet arbetslösa. För den här gruppen är tillvaron helt annorlunda och istället för längtan efter julledighet finns en önskan efter ett jobb att gå till.

Dagens rådande arbetslöshet är på många sätt en kontrast till julen. Den skapar parallella samhällen istället för att ena och ger upphov till hopplöshet istället för framtidstro. För den som står utanför arbetsmarknaden blir drömmen om att få ett jobb allt mer avlägsen för varje år som går. Det handlar både om unga utan utbildning, äldre långtidsarbetslösa men framför allt om gruppen nyanlända med låg utbildningsnivå.

Många frågar sig idag hur vi ska hjälpa den stora gruppen nya svenskar in på arbetsmarknaden. Faktum är att de allra flesta inte behöver någon hjälp. Den paternalistiska svenska hållningen innebär alltför ofta en björntjänst. Problematiken återfinns istället i arbetsmarknadens struktur där det krävs bättre förutsättningar för att gruppen ska lyckas. Det är på arbetsplatsen nyanlända möter språket under naturliga former, inte minst genom känslan av tillhörighet som en arbetsgemenskap innebär. Fokus i integrationsdebatten måste därför ligga på jobben.

Det är glädjande att fackförbunden inom LO nu har gett klartecken till att förhandla med arbetsgivarna om så kallade etableringsjobb. För de ca 175 000 utlandsfödda som befinner sig utanför arbetsmarknaden skulle principöverenskommelsen innebär att vägen till arbete avsevärt förkortas genom minskat regelkrångel. Men för att etableringsjobben ska bli verklighet och inte en julsaga är det viktigt att regeringen tar sin del av ansvaret. Införandet av ett etableringsbidrag är en viktig del för att överenskommelsen ska kunna genomföras och här har regeringen ett stort ansvar för etableringsjobbens framtid. Det är därför viktigt att förhandlingarna med samtliga parter kommer igång så snart som möjligt. Desto snabbare man kan enas om att minska regelkrånglet och sänka kostnaderna för att anställa desto snabbare kommer integrationen att gå.

Men även om överenskommelsen är ett stort steg i rätt riktning kommer den inte lösa alla problem på arbetsmarknaden. Parterna måste ta ett större ansvar och inse att de låsta positionerna på arbetsmarknaden stänger ute stora grupper. Att flera förbund inom LO dessutom står utanför överenskommelsen riskerar att underminera överenskommelsen. Istället krävs ett krafttag där vi inser att de höga murarna kring den svenska arbetsmarknaden måste rivas. Regler som är anpassade till 60-talets arbetsmarknad måste bort och det första steget in på arbetsmarknaden måste bli enklare.

Min förhoppning är därför att när vi summerar året 2017 då kan konstatera att fler LO-förbund anslutit sig till överenskommelsen och att fler branscher omfattas. Men också att våra politiker inser vikten av långsiktiga överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Principöverenskommelsen är ett första viktigt steg för att möta framtidens utmaningar och då duger det inte att från politikens håll muttra om att det inte blev precis som man tänkt sig.