Kollektivavtal ska ge arbetsfred – även i Göteborgs hamn

Obestridlig fakta är dock att konflikten är förödande för Göteborg, Västsverige och Sverige. Det är tyvärr ingen överraskning att containerterminalen i Göteborg förra året gjorde sitt sämsta år hittills. Detta under ett år av högkonjunktur. Många företag runtom i landet lider också stora förluster till följd av konflikten.

Den kanske starkaste grundpelaren i den svenska modellen är fredsplikt genom kollektivavtal. Villkoret för att arbetsgivarna ska ingå ett avtal är att arbetstagarna genom sin fackförening förbinder sig till fredsplikt under avtalsperioden. Detta skapar förutsebarhet och ordning och reda på svensk arbetsmarknad för såväl anställda som företagare. Det har också inneburit att parterna respekterar varandra och tar ansvar för det gemensamma avtalet.

För att applicera detta på situationen i Göteborg så är läget följande. APM Terminals är medlemsföretag i Sveriges Hamnar som träffar det rikstäckande kollektivavtalet, Hamn- och Stuveriavtalet, med motparten Transportarbetareförbundet. Alla hamnarbetare omfattas av detta avtal.

Det är då inte tillåtet att tränga undan ett gällande avtal genom att träffa ett nytt med en annan facklig organisation, i detta fall Hamnarbetarförbundet. Medlingsinstitutet har föreslagit Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborg, Hamn4an, ett s.k. hängavtal på det gällande avtalet som finns. APM Terminals har tackat ja, men Hamn4an har flera gånger tackat nej.

Vapnet att ständigt kunna hota om eller vidta stridsåtgärder i enskilda frågor, stora som små, är oerhört effektfullt. Speciellt i en för samhället så viktig verksamhet som en hamn. Med ett kollektivavtal så frånsäger man sig detta vapen och blir bunden av fredsplikt. I medlarnas rapport om vad Hamn4an faktiskt erbjudits, kan man utläsa att den egentliga viljan till att hitta en lösning verkar vara begränsad.

Sammanfattningsvis är det orimligt att företaget under dessa förutsättningar ska behöva leva med hotet om eller utsättas för stridsåtgärder som är förödande för verksamheten. Det visar också att den svenska arbetsmarknadsmodellen här inte fungerar som tänkt. Gott nog så har regeringen insett problemet och tillsatt en utredning som ska se över reglerna i situationer när en arbetsgivare med kollektivavtal utsätts för stridsåtgärder av en annan facklig organisation. Det är dock mycket bråttom med att få till en förändring, sett till hur allvarliga konsekvenserna är för hamnen och det svenska näringslivet som helhet.

Konflikten måste lösas. Men den behöver också lösas på ett sätt som säkerställer att detta inte händer igen. Systemfelet i den svenska lagstiftningen behöver åtgärdas. Den svenska ekonomin och den svenska modellen har i förlängningen inte råd med fler förödande konflikter av detta slag.