Less på luftiga löften

Det är valår och vi är nu inne i den mest intensiva fasen – den stora löftessäsongen.

Vi ska få fler förskollärare, billigare kollektivtrafik och mer pengar till välfärden. Skolresultaten ska förbättras, segregationen ska byggas bort, brottslingar ska låsas in, gator och gränser ska tryggas och klimatet ska räddas. Samtidigt ska pensionärer, barnfamiljer och hårt arbetande svenskar få mer pengar i plånboken och vi ska jobba mindre.

Ja, ni hör ju. Visst låter det bra? Vem kan vara emot bättre vård och skola och vem vill inte åka billigare med spårvagnen? Samma sak gäller löften om tryggare gator, minskad klimatpåverkan, stärkt försvar, mer kultur och kortare arbetsdagar. Det är svårt att säga att man är direkt motståndare till något av detta.

Samtidigt är det någonting som skaver. För allt det jag listat ovan kommer med en kostnad. En prislapp som sällan nämns. Den samhällsekonomiska kakan fördelas i allt större bitar och det säger sig självt att den då inte kommer räcka till allt den ska vara till för. Perspektivet jag saknar bland politikernas vallöften är det som handlar om hur vi får vår kaka att växa och att resurser måste skapas innan de kan fördelas.

I valrörelser behandlas pengar lite som el i vägguttaget. De finns där. Man trycker på knappen och ljuset tänds. Men bakom varje vallöfte finns någon som måste jobba, investera, anställa, ta risker och ibland misslyckas. Någon som går till jobbet en kall och mulen måndag i februari och gör sin del av det där diffusa vi kallar skattebas.

Tillväxt är ett abstrakt begrepp för de flesta. En stapel i ett diagram eller en siffra som ekonomer diskuterar i tv-soffor. Men i verkligheten är tillväxt någonting väldigt konkret. Det är ensamföretagaren som vågar ta steget att anställa. Det är företaget som bygger en ny produktionsanläggning och skapar nya arbetstillfällen. Det är lönen som kan höjas utan att någon annan måste få mindre. Det är skatteintäkter som ökar utan att skatten höjs. Det är nya spårvagnar, fler vårdplatser och en försvarsförmåga som faktiskt går att finansiera.

Sveriges välstånd är ingen naturlag. Det är resultatet av decennier av företagande, innovation och öppenhet mot omvärlden. När ekonomin växer får politiken större handlingsutrymme. När den inte gör det blir varje reform ett nollsummespel där någon alltid måste förlora för att någon annan ska vinna. Ganska enkelt och begripligt egentligen.

Därför är det lite märkligt hur sällan tillväxten får huvudrollen i debatten. Näringslivet nämns ofta i förbifarten, som en kassako som förväntas leverera, men sällan som den motor den faktiskt är. Tillväxt kan inte beslutas fram i kommunfullmäktige eller på presskonferenser. Den skapas när människor får utrymme att förverkliga idéer, när företag ges rimliga villkor att investera och när arbete och risktagande lönar sig.

Under ett valår är det lockande att lova mer av allt. Men visst vore det befriande med en valaffisch som bara sa: ”Vi ska se till att Sverige har råd.” För utan ett växande och välmående näringsliv blir alla vackra ord bara tomma löften. Och förskollärare, kollektivtrafik och välfärd kan inte finansieras med goda intentioner.

Den här texten publicerades ursprungligen i Göteborgs-Posten 17 februari 2026 Lätt redigerad.