Vem skyddar akademikern från akademin?
Det nya betänkandet om akademisk frihet som nyligen presenterades gör en viktig insats när den beskriver varför universitet och enskilda forskare behöver stå fria från otillbörlig påverkan. Det utgör ett omistligt kärnvärde som inte är svårt att försvara. Däremot är det inte alltid lätt att definiera friheten och inte heller lätt att förklara vem som ska skyddas från vem, skriver experten Emil Görnerup.
Utredningen beskriver sammantaget hotet mot den akademiska friheten i två spår: ett externt hot från politiska begränsningar och ett internt hot från den egna kollegiala miljön. Den externa dimensionen analyseras tydligt. Däremot saknas svar på hur friheten kan skyddas från den kollegiala miljöns baksidor.
En universitetsforskare kan vara fri från politisk styrning men ändå begränsas av informella hierarkier, grupptryck, etablerade paradigm och beroenden. Kollegialiteten, som är tänkt att skydda den akademiska friheten, kan därmed i vissa situationer bli en källa till konformism och akademisk begränsning.
Begreppet ansvar behandlas vidare i utredningen nästan uteslutande som ett ansvar att upprätthålla den akademiska friheten. Det ansvar som följer av friheten sammanfattas som god forskningssed och att följa regler och lagar. Här finns en olycklig asymmetri i betänkandet och rapportens titel ” Akademisk frihet – ansvar, uppdrag och stärkta förutsättningar för framtiden” lovar tyvärr mer än den håller.
En tydligare balans mellan frihet och ansvar hade kunnat synliggöra varför samhället ger akademin en särskild grad av autonomi. Friheten är inte bara ett skydd mot styrning utan också ett förtroende och ansvar att producera, pröva, samverka, kvalitetssäkra och sprida tillförlitlig kunskap av hög kvalitet.
En bredare dialog som inkluderar aktörer utanför akademin hade därför varit både önskvärd och viktig.
Avslutningsvis så hade utredningens referensbas kunnat vara bredare. Den utgöras av en mycket omfattande dialog med akademisektorn, inklusive nio dialogmöten med statliga universitet och högskolor, akademier, finansiärer och stiftelser.
När det gäller näringslivet går det bara att hitta ett (1) möte med Svenskt Näringsliv. Med tanke på att utmaningar vid samverkan med det omgivande samhället utgör ett eget avsnitt är det en skev balans.
Näringslivet är en viktig extern forskningsfinansiär och samverkan finns inskrivet i högskolelagen. En bredare dialog som inkluderar aktörer utanför akademin hade därför varit både önskvärd och viktig.
