Året var 1988, jag var 14 år och hade precis fått min första anställning på Hotel Carlia. Jobbet var att varje lördag och söndagsmorgon sopa gatan utanför hotellet. Därefter skurade jag köksgolv, tog ut sopor och dylikt. Jag var så glad, det var min första möjlighet till att tjäna egna pengar.
Detta gjorde jag i ungefär två år, tills det att mina sysslor på hotellet blev för många och jag fick sluta med sopandet. Jag fick lite dåligt samvete, men rådde bot på det genom att se till att någon annan kunde ta över min uppgift. Efter 3,5 år på Carlia fick jag jobb på en restaurang. Inte visste jag då att jag en dag skulle återvända.
Pengarna jag tjänade på den tiden var såklart jätteviktiga och gav mig valmöjligheter som jag själv kunde ta ställning till. Men jag älskade främst uppmärksamheten från alla kollegor och då syftar jag inte endast på positiv kritik. Snarare på hälsningar, frågor och konversationer som bevisade på att jag var en del av gänget. Det gav mig en känsla av att vara behövd och uppskattad. Ett jobb är viktigt på så många plan – utveckling, arbetslivserfarenhet, samhörighet, självkänsla, förmåga att samverka, upplevelseskillnad mellan skola och arbetsliv. Listan kan göras lång. Men precis som en idrottare behöver träna inför en tävling, måste man träna på sitt yrke. Framförallt måste man få lov att testa på olika arbeten för att finna det man vill bli bäst på.
Peter Cedergren, delägare Best Western Carlia Hotel
Svenskt Näringsliv