Friåret i ny skepnad – knappast vad svensk arbetsmarknad behöver

Miljöpartiets förre partisekreterare Anders Wallner har i dag presenterat första delen i ”Utredningen för hållbart arbetsliv över tid”. Betänkandet domineras av ett förslag om en så kallad utvecklingsledighet, vilket har stora likheter med det numera avskaffade friåret.

Förslaget om utvecklingsledighet består, kort beskrivet, av en möjlighet för personer som redan är etablerade på arbetsmarknaden att vara lediga för bland annat studier och andra typer av fortbildning i upp till ett år. Precis som med friåret är en förutsättning för möjligheten till ledighet att den anställde kan ersättas av en vikarie som arbetsgivaren godkänner. Vikarien ska vara inskriven vid den offentliga Arbetsförmedlingen.

Ersättningen är generös, inte minst om man jämför med andra som studerar, och motsvarar hela den ersättning som den ledige skulle få som arbetslös – men utan någon nedtrappning efter de första hundra dagarna. Enligt uppgifter till Ekot bedömer utredningen att vid stort intresse kommer systemet kosta över tio miljarder per år.

Förslaget är olyckligt ur många synvinklar. Utveckling och fortbildning är naturligtvis viktigt, men att staten återigen satsar stora pengar på att ge de som redan har ett jobb betalt för att vara frånvarande från arbetet är knappast vad arbetsmarknaden behöver. Den ökade frånvaron riskerar naturligtvis att ytterligare öka företagens problem med kompetensförsörjning. Som arbetsmarknadspolitisk åtgärd är det också en mycket dyr och sannolikt ineffektiv insats. Istället borde fokus riktas mot mer angelägna frågor som att hjälpa nyanlända och långtidsarbetslösa till arbete.

Erfarenheterna av friåret är inte positiva. Enligt IFAU ledde det troligen till minskad sysselsättning och några positiva effekter i form av minskad sjukfrånvaro kunde inte beläggas. Det fanns heller inte heller något som tydde på att friårsledigheten gav höjd pensionsålder, snarare tvärtom.

Även utvärderingar av den finska alterneringsledigheten, som utredningen hämtat en hel del inspiration från, visar på samma effekter som friåret. Det är därför högst troligt att även den utvecklingsledighet som utredningen nu föreslår kommer att leda till motsvarande konsekvenser. Det skulle då gå tvärtemot mot de ambitioner som de flesta svenska politiska partier har om att fler måste arbeta längre för att vi ska klara pensionsåtagandena och de offentliga finanserna framöver.

Andra frågor som utredningen skulle bedöma var införandet av en generell rätt att arbeta deltid och lagstadgade arbetstidsbanker. Några sådana förslag lämnar utredningen positivt nog inte, bland annat med motiveringen att det är frågor som arbetsmarknadens parter ska hantera.

Utredningen föreslår dock en rätt för en anställd att begära att få arbeta deltid. Arbetsgivaren är inte skyldig att bevilja deltiden, men måste under skadeståndsansvar ge ett skriftligt svar på frågan inom viss tid.

Förslaget innebär inget annat än ett slag i luften och kommer inte få några andra effekter än att det skulle vara en helt omotiverad ökning av företagens administrativa börda.

De allra flesta anställda är redan medvetna om att det redan i dag går att fråga om det är möjligt att gå ner i arbetstid och arbetsgivarna ger då ett svar utifrån verksamhetens förutsättningar. Det är en del av den naturliga och fortlöpande dialog som sker på arbetsplatserna i denna och många andra liknande frågor. Den dialogen stärks inte av att införa skadeståndssanktionerade skyldigheter att ge skriftliga svar – det skulle snarare ge rakt motsatt effekt.