Industritoppen: Ge oss ett stabilt elsystem

Svenskt Näringsliv presenterade nyligen en ny version av scenarieanalysen för hur ett fossilfritt elsystem kan se ut 2045.

I rapporten presenteras tre möjliga scenarier. Första scenariot bygger på kraftig utbyggnad av vind- och solkraft, vilket kräver stor flexibilitet men ger risk för prisvolatilitet. Det andra fokuserar på planerbar produktion, främst ny kärnkraft, vilket ger stabilitet men inte eliminerar risken för pristoppar. Det tredje alternativet är en mix av väderberoende och planerbar kraft som balanserar kostnader och systemkrav, men kräver en väl utbyggd nätinfrastruktur.

Svenskt Näringsliv är inte ensam om att leverera scenarioanalyser. Även organisationer som till exempel Svenska kraftnät och Energiforsk gör det.

Men vilka slutsatser kan man dra av olika analyser och hur användbara är de?

– Det handlar om att det ska vara ett underlag som hjälper beslutsfattare, både inom näringslivet och inom politiken, att fatta beslut och göra vägval, konstaterade Michelle Tun von Gyllenpalm, energiexpert, som modererade ett seminarium på Svenskt Näringsliv nyligen.

Inbjudna för att diskutera frågan var Markus Wråke, vd på Energiforsk, Carl Hellesen från Quantified Carbon som skrivit Svenskt Näringslivs analys, Niclas Damsgaard, chefsstrateg på Svenska kraftnät och Per Holm, klimatpolitisk expert på Energiföretagen.

De konstaterade att grundpremissen är att scenarioanalyser inte bygger på exakta antaganden om framtiden, utan på att analysera olika möjliga utvecklingsvägar.

Fem dimensioner att väga in

Markus Wråke, vd på Energiforsk, lyfte fram fem centrala faktorer som avgörande för trovärdiga scenarier: elbehovets nivå, hur snabbt det växer, vilken energimix som antas, hur elen ska transporteras – och vilka kostnader som följer av olika vägval. Han betonade vikten av att scenarierna fångar både det önskvärda och det möjliga.

– Det är inte meningsfullt att bygga scenarier som bara speglar dagens debatt. Vi behöver också förstå vad som är tekniskt och ekonomiskt genomförbart.

Teknikkostnader har historiskt utvecklats oväntat – batterier och solceller har till exempel blivit billigare snabbare än förväntat.

Samtidigt har efterfrågeprognoser på el snabbt justerats uppåt: från 200 till uppemot 300 TWh till 2045, främst på grund av industrins omställningsplaner.

Här påminde Niclas Damsgaard från Svenska kraftnät om att nästan alla äldre analyser har missat målet rätt så grovt.

Carl Hellesen från Quantified Carbon underströk att det inte finns ett “optimalt” system i traditionell mening. Många olika lösningar kan ge ungefär samma systemkostnad – men med helt olika riskprofiler.

– Vi har ett ganska flackt optimeringslandskap. Det finns många scenarier som kostar ungefär lika mycket men fungerar på olika sätt, sade han.

Därför bör fokus ligga på att identifiera system som fungerar i flera möjliga scenarier i framtiden, snarare än det teoretiskt billigaste alternativet, menade han. Systemets robusthet, flexibilitet och motståndskraft mot störningar väger tyngre än marginella kostnadsskillnader.

Volatiliteten hotar konkurrenskraften

Industrins representanter efterlyste framför allt stabila spelregler och ett elsystem man kan lita på. Lennart Evrell, styrelseordförande i SSAB, menade att industrin redan planerar för ett mycket högre elbehov – men att prisvolatiliteten gör det svårt att investera.

– Vi har kostnader på 20 öre ena dagen och 3 kronor nästa. Sådant går inte att kalkylera med, sade han.

Han jämförde med USA, där industrin ofta har fasta elpriser, vilket skapar bättre investeringsklimat. I Europa domineras systemet av utsläppshandel och tillkommande styrmedel som CBAM – vilket enligt honom underminerar konkurrenskraften.

Malin Johansson från branschorganisationen IKEM höll med och lyfte särskilt problemen i södra Sverige.

– I elområde 3 och 4 hämmas investeringar av prisnivåer och kapacitetsbrist. Företagen kan inte bara flytta – de är också beroende av infrastruktur som hamnar och järnväg, sade hon.

Fara att flexibilitet blir industripolitik

Johansson riktade också kritik mot idén om att industrin ska vara flexibel och kunna stänga ner vid elbrist.

– Flexibilitet låter fint, men för industrin innebär det att produktionen måste minska. Det finns en stor fara i att det blir en industripolitik av att kunna vara flexibel. Det är helt orimligt.

Under en avslutande paneldebatt mellan Tobias Andersson (SD), Fredrik Olovsson (S) och Linus Lakso (MP) fanns enighet om att elbehovet ökar kraftigt. Målet om 300 TWh till 2045 ansågs rimligt – men alla betonade att det måste anpassas efter verkligheten.

– Det kanske inte blir exakt 300 TWh, men det är ett bra riktmärke, sade Andersson.

Linus Lakso föreslog att staten bör ta en aktivare roll som garant mellan elproducenter och stora industrikunder, särskilt i strategiska projekt.

Olovsson varnade för att pendla mellan extrem marknadsliberalism och detaljstyrning.

– Vi måste hitta ett balanserat regelverk där staten sätter ramar men konkurrens fortfarande råder, sade han.

Alla tre politiker pekade på behovet av mer planerbar produktion. Andersson varnade för att en kraftigt väderberoende expansion kommer kräva mer gaskraft under övergångsperioden. Lakso lyfte investeringar i biogas, vattenkraft och kraftvärme.

– Två tredjedelar måste vara planerbart, annars fungerar inte systemet, konstaterade Lennart Evrell.