Mottainai – Vad Almedalen borde handla om

Produktivitet och tillväxt är, med rätta, på mångas näthinna just nu. Det finns dock fortfarande tydliga tecken på att de diskussioner som förekommer i Sverige ofta skjuter vid sidan av mål. Ett tydligt exempel är synen på och hanteringen av de kunskapsbaserade tillgångarna.

I början av juni hölls IP5-möte i Tokyo. IP5 utgörs av de fem största patentverken i världen, från Europa, USA, Japan, Kina och Sydkorea. Ungefär 90 procent av världens patentansökningar lämnas in till dessa patentverk. En viktig del av mötena är möten med näringslivsföreträdare.

Flera gånger kom japanerna tillbaka till ett japanskt uttryck, nämligen mottainai. Uttrycket står för att det är synd att slösa bort sådant som är värdefullt eller en sorg över att något som är värdefullt inte används på rätt sätt. Det som hela tiden betonades var att de kunskapsbaserade tillgångarna lätt kan förslösas om man inte hanterar dem strategiskt. Likaså är det slöseri att inte ta tillvara på forskningsresultat genom nyttiggörande.

Det är i detta ljus vi kan se den samlade inriktning för immaterialrätt som regeringen presenterade tidigare i år. Fokus ligger helt riktigt på att strategisk hantering av immateriella tillgångar är en förutsättning för att öka svensk innovationsförmåga och konkurrenskraft.

Vad är då problemet? Problemet är att insikten om immaterialrätt och mottainai visserligen finns hos näringslivet och på Regeringskansliet, men inte tycks finnas utbrett i den svenska debatten. Ett tydligt exempel på detta är programmet för Almedalsveckan.

En sökning på ordet innovation ger hela 558 träffar i det officiella programmet. Den som däremot söker på immaterialrätt får noll träffar, samma resultat som för den som söker på immateriella tillgångar. Det är tre seminarier om patent och fem om upphovsrätt.

Vän av ordning frågar sig hur vi i Sverige ska få utväxling på investeringar i forskning och innovation om vi fullständigt struntar i hur (potentiella) tillgångar ska tas tillvara. Detta ter sig som en blank fläck för många, vilket Almedalsprogrammet tydligt visar.

Spelar det någon roll? Låt oss ta exemplet medicinsk forskning. Det är en typ av forskning som kräver stora resurser och som ofta utförs av team. I ett team kan personer ingå som har delade tjänster, det vill säga arbetar deltid kliniskt och deltid akademiskt. Beroende på var man är anställd gäller olika regler för vem som äger rätten till patenterbara uppfinningar. För en person som forskar inom akademin gäller att denna person äger rätten, medan den som arbetar för regionen gäller normalt att arbetsgivaren äger rätten.

Tänk då ett team där någon arbetar 75-25 procent, en annan 60-40 procent och så vidare. Någon i teamet kanske också arbetar för ett läkemedelsföretag eller rent av har ett eget företag vid sidan av. Vem äger rätten till ett forskningsresultat som skulle kunna bota, lindra eller diagnostisera?

Detta är en fråga som man behöver bestämma över redan när projekt startar, men det görs alltför sällan. I praktiken står man ofta med resultatet utan att kunna reda ut vem som äger rätten.

Ett problem är också att forskarna kan ta sig för att söka patent i ganska tidiga skeden. I en diskussion under förra årets Almedalsvecka hävdade person med erfarenhet från läkemedelsbranschen att man aldrig kan investera i forskares patent. Anledning är att patenten ofta är av undermålig kvalitet i relation till vad läkemedelsföretagen behöver för att kunna säkra sina investeringar.

Faktum är att de krångliga ägarförhållandena och de undermåliga patenten gör att forskningsresultaten inte kommer vare sig patienter eller samhälle till nytta. För att ta medicinsk forskning från labb till marknad krävs stora investeringar. Om den undermåliga immaterialrättshanteringen gör att ingen vågar eller kan göra dessa investeringar blir det ingen bot, lindring eller säkrare diagnostik.

Mottainai i relation till investeringar i forskning och innovation borde stå i fokus för alla diskussioner om tillväxt och produktivitet. Almedalen visar att så inte är fallet.