Vaskande av innovation på grund av feltänk

Under träffarna har det feltänk som ofta finns kring immaterialrätt blivit väldigt tydligt. Många betraktar de immaterialrättsliga frågorna som rättsliga frågor. Det gör att de helt missar att immaterialrättigheter är helt värdelösa i sig. Värdet skapas i hur de används. Detta feltänk finns i hela samhället. I allt från den politiska styrningen till utbildningsväsendet och företagsledningar.

För företag finns det egentligen bara en enda sak som är viktig och det är att bli vald. Om det finns kunder som väljer företagets varor och/eller tjänster har man kunder. Har man kunder har man intäkter. För företag finns inget viktigare än att ha intäkter.

Vad är det då som avgör vilka val kunder gör? I praktiken är detta ofta kopplat till olika immaterialrättigheter. Det kan handla om att en stressad kund springer igenom mataffären för att köpa tandkräm. Vilken tandkräm kunden styrs av ofta av varumärket. Det kan också handla om att ett företag behöver lösa ett problem med en ny IT-lösning. Denna lösning är säkerligen skyddad av upphovsrätt, vid sidan av att den kanske också har ett varumärke. Eller som en forskare i immaterialrätt uttryckte det: Det är immaterialrättigheter som sätter ”unique” i ”unique selling point”.

Inget av det värdet skapas dock av rättigheterna i sig. Det handlar helt om vad man har gjort med de olika rättigheterna. Hur har det byggts ett ”brand” kring de registrerade varumärkena? Hur ser de upphovsrättsliga avtalen ut? Vilka träd av patentlicenser har byggts? För den som ser de immaterialrättsliga frågorna som något som kan skötas av juristavdelningen kommer missa i princip hela målet. Hanteringen av de immaterialrättsliga frågorna måste, ovillkorligt måste, vara en del av de affärsmässiga besluten.

Problemet är att de här felaktiga synsätten också har kommit att prägla den politiska hanteringen av de immaterialrättsliga frågorna. De hanteras alltför mycket som frågor för justitiedepartementet, vilket gör att de värdeskapande perspektiven går helt förlorade. Det är så illa att det departementet ibland tycks tro att intäkt är detsamma som vinst, att det inte finns några kostnader alls kopplade till att generera intäkt.

Det departement som säger sig ha en roll kring forskning och innovation, utbildningsdepartementet, har i sin tur en blind fläck när det talas om immaterialrätt. Det kan uttryckas så här. I senaste budgetpropositionen som gällde det departementet nämndes ordet innovation 53 gånger och nyttiggörande 2 gånger. Ingenstans nämndes någonting om att hanteringen av immaterialrättigheter är helt avgörande för att ta forskningsresultat till marknad.

Utbildningsdepartementets blinda fläck kring immaterialrätt påverkar också hur vi i Sverige utbildar i de immaterialrättsliga frågorna. Många andra länder, allt från Korea till Finland, har tagit lärdom av att de kunskapsbaserade tillgångarna är avgörande i kunskapsekonomin. I Sverige saknas de perspektiven helt, i hela utbildningssystemet.

Kontentan är att Sverige helt enkelt vaskar innovationer. Alltför få förstår att immaterialrätt inte bara handlar om rättsliga regler. Alltför få förstår att de rättsliga reglerna är grunden för värdeskapande. När Ocean Tomo började göra mätningar av balansen i stora företag mellan de materiella och de immateriella tillgångarna på 1970-talet utgjorde de immateriella tillgångarna 17 %. När undersökningen gjordes senast utgjordes de av 90 %. Detta med i princip samma regelverk. Skillnaden ligger i det värdeskapande som sker. När ska detta genomsyra hur vi gör saker i Sverige?