Minskade krav på omställning i sjukförsäkringen – fel väg att gå

Utredningen ”En trygg sjukförsäkring med människan i centrum” har överlämnat ett delbetänkande till socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi. Utredningen vill att kraven på omställning i sjukförsäkringen ska minska och föreslår därför en mängd undantag.

Utredningen vill exempelvis att det ska bli lättare för fler långtidssjukskrivna att undvika bedömning mot normalt förekommande arbete – dvs. krav på omställning. Det handlar både om att lätta på beviskraven och införa nya undantag i rehabiliteringskedjan, så att fler långtidssjukskrivna kan få sjukpenning under längre tid. Samtidigt skärps kraven på Försäkringskassan genom att myndigheten i sina avslagsbeslut ska ange arbete (yrkesgrupp utifrån en referenslista) i normalt förekommande arbete där den sjukskrivne förväntas kunna försörja sig.

Utredningen vill också att äldre ska slippa krav på omställning i sjukförsäkringen. Med äldre avser utredningen de som är 62 år. Utredningen vill också att det ska bli lättare att bli beviljad rehabiliteringspenning för att delta i arbetslivsinriktad rehabilitering, såsom arbetsträning.

Rehabiliteringskedjan infördes för att få en mer aktiv sjukprocess och minska risken för individer att fastna i långa sjukskrivningar. Att arbetsförmågan bedöms mot fler arbetsuppgifter och arbeten över tid har inneburit att fler sjukskrivna är tillbaka i arbete det första sjukskrivningsåret. Utredningens förslag rubbar den grundläggande strukturen i rehabiliteringskedjan. Med utredningens alla förslag om minskade krav på omställning så riskerar sjukförsäkringen att bli en yrkesförsäkring. Att dessutom föreslå ålder som grund för bedömning i rehabiliteringskedjan, rimmar illa med andra regeländringar som genomförs för att uppnå ett längre arbetsliv och senarelagd pension.

I stället för att minska kraven på omställning, borde utredningen lagt fokus på att föreslå åtgärder som kan underlätta omställningen till arbeten som speglar den långtidssjukskrivnes arbetsförmåga, men utredningen lämnar tyvärr inga sådana förslag.

Utredningens förslag riskerar leda till att sjukskrivna fastnar i passiva och onödigt långa sjukskrivningar, och att möjligheterna att ta tillvara den arbetsförmåga som finns i ett arbete som matchar förmågan försämras. Det skulle innebära fler sjukskrivna och längre sjukfrånvaro.

Enligt utredningens analys kommer förslagen att kosta drygt 300 miljoner. Den kostnaden föreslås finansieras genom att stödet till arbetsgivare för höga sjuklönekostnader minskar. Ett stöd som är avsett att skydda särskilt små företag mot oförutsebara och höga sjuklönekostnader. Varför högkostnadsskyddet för mindre företag ska stå för finansieringen är obegripligt. Arbetsgivare betalar redan mer är 23 miljarder varje år i sjuklön och dessutom arbetsgivaravgifter som finansierar sjukförsäkringen.

Utredningen säger sig vilja förbättra rättssäkerheten för den försäkrade genom att göra det lättare att förstå de bedömningar som görs inför beslut om sjukpenning och genom att färre ska vara sjukskrivna i 180 dagar. Det är lovvärt, men dessvärre riskerar utredningens förslag att leda i motsatt riktning. De många undantagen gör det svårare att förstå och förutse beslut om sjukpenning. Fler – inte färre – kommer vara sjukskrivna längre än 6 månader.

Finansdepartementets sakkunnige i utredningen ställer sig inte bakom betänkandet eller de förslag som presenterats. Det är uppseendeväckande – men bara att instämma.

Läs betänkandet här