Ny lag om investeringsgranskning – silar vi mygg och sväljer kameler?

Den 13 september slutdebatterar Riksdagens justitieutskott den nya lagen om kontroll av utländska investeringar som kan hota Sveriges säkerhet som är tänkt att träda i kraft i december. Vi delar regeringens bedömning att det behövs ett regelverk som skapar förutsättningar för att förhindra utländska investerares strategiska förvärv av företag vars verksamhet, information eller teknik har betydelse för Sveriges säkerhet. Den säkerhetspolitiska situation som vi befinner oss i ställer ett högt anspråk på alla systemets aktörer här och nu, om detta råder inget tvivel. Motsvarande reglering finns eller är på väg att också introduceras i princip alla EU:s medlemsstater.

Med detta sagt så är vi bekymrade över att det lagförslag som nu ligger på bordet inte kommer uppnå önskat syfte utan snarare drabba vanliga företag utan att stoppa egentliga säkerhetshot. Tanken är att investerare ska anmäla förvärv eller andra investeringar inom så kallad skyddsvärd verksamhet till myndigheten ISP (Inspektionen för Strategiska Produkter). ISP får sedan 25 arbetsdagar att lämna det utan åtgärd eller göra en fördjupad granskning som i slutändan kan leda till att investeringen förbjuds. Inga konstigheter i sig, men utformningen i övrigt riskerar att orsaka betydande kostnader och regleringar för företag och myndigheter och hindra önskvärda investeringar. I själva verket kommer vi att gå från att inte ha någon kontroll alls till att få det mest omfattande systemet i hela EU.

Det är framför allt på tre punkter som lagförslaget är bekymmersamt:

• Det saknas tröskelvärden. Det vill säga även mycket små uppköp omfattas. Det i kombination med att förändringar i ägarandelar i vissa intervaller också är anmälningspliktiga bidrar till att ett stort antal helt oproblematiska förvärv måste anmälas.
• Det omfattar en anmälningsskyldighet för alla investeringar som faller inom berörda verksamhetsområden oavsett investerarens nationalitet. Det vill säga även svenskar eller investerare från andra EU-länder kommer behöva anmäla förvärv.
• Vilka verksamheter som omfattas är i flera delar otydligt men täcker potentiellt stora delar av ekonomin. Förutom produkter med militär koppling, kritiska mineraler, känsliga teknologier etcetera där det går att se ett direkt samband med nationell säkerhet är till exempel kategorin ”samhällsviktig verksamhet” inte närmare definierad i lagen. Den ska fastställas senare i myndighetsföreskrifter. Detta kopplat till kännbara konsekvenser om man låter bli att anmäla, riskerar att många företag anser sig tvungna att anmäla ”för säkerhets skull”, eller avstår från investeringar inom det som man tror kan omfattas.

Det ligger således i farans riktning att en ansenlig del av investeringar som görs löpande i Sverige kommer att behöva anmälas. Detta i sin tur innebär att berörda myndigheter kommer behöva lägga stora resurser på kontroll av problemfria förvärv vilket minskar möjligheterna att agera mot reella hot. Sannolikt blir det svårt att stoppa sådana investeringar om flaskhalsar uppstår i myndigheternas granskningsprocesser vilket kan utnyttjas av aktörer med ont uppsåt. Risken för att ”sila mygg och svälja kameler” är påtaglig.

Finland, som rimligtvis är i en lika utsatt situation säkerhetsmässigt, har en betydligt mindre långtgående lagstiftning med frivillig anmälan för investeringar som inte har koppling till försvar eller militär. Både Finland och Danmark har dessutom begränsat anmälningsplikten till att endast omfatta investerare med anknytning till länder utanför EU och EFTA. Konkurrensen om stora investeringar är hård mellan de nordiska länderna men även övriga europeiska länder. Effekterna på Sverige som investeringsland kan bli betydande om granskningen här uppfattas som mer betungande än annorstädes och rimmar illa med ambitionerna i regeringens aviserade handels-och investeringsstrategi.

Effekterna på berörda företag kan bli stora. Dels i form av ökade administrativa kostnader för att hantera anmälningarna. Dels på grund av den osäkerhet som uppstår, inte minst på grund av den stand-still period på 25 dagar som sannolikt kommer att drabba de flesta anmälda investeringar. Det sistnämnda riskerar också att stoppa inte bara utländska utan också önskvärda helsvenska förvärv.

Vi är övertygade om att man med relativt små förändringar kan undvika dessa negativa konsekvenser. Det obligatoriska anmälningsområdet skulle kunna begränsas till investeringar där sannolikheten är stor för negativ påverkan på Sveriges säkerhet, genom bland annat rimliga tröskelvärden, lista verksamheter som är anmälningspliktiga och undanta helsvenska eller heleuropeiska investeringar. För att fånga in potentiellt skadliga investeringar som ligger utanför ett sådant obligatoriskt anmälningsområde skulle ISP kunna tillåta frivilliga anmälningar och använda de resurser som frigörs för att på eget initiativ granska investeringar inom andra skyddsvärda verksamheter.

Vi inser att vi är i den absoluta slutfasen av lagstiftningsprocessen, men det borde inte vara för sent att göra justeringar som inte bara kan göra investeringsgranskningen mer effektiv utan också minimerar de negativa konsekvenserna för företagens konkurrenskraft och för Sverige som investeringsdestination.