Skrota förslaget om förmögenhetsregister

Ledamöterna i Finanspolitiska rådet skriver på DN debatt (21/2) att ”Inkomsterna i Sverige har i genomsnitt utvecklats väl de senaste 20–30 åren. De har också ökat i alla grupper, i varje fall om dessa definieras som deciler – tiondelar av befolkningen. Det här mönstret är inte alls lika tydligt i USA och inte heller i flera andra europeiska länder.”

Den svenska utvecklingen borde vara något att glädja sig åt. När det gäller mönstret i USA pågår en debatt om att uppgifterna om kraftigt ökad ojämlikhet antagligen är överdrivna.

Finanspolitiska rådet pekar vidare på att utvecklingen av inkomstskillnader varit snabbare i Sverige än i andra länder. Men problemet är inte Sveriges position idag. Problemet är den extrema utgångspunkten 1990, då incitamenten för utbildning, ansvarstagande och entreprenörskap var alldeles för svaga. Kapitalskatterna skrämde iväg investeringskapital och framgångsrika företagare.

Den stora skattereformen i början av 1900-talet var ett led i att komma tillrätta med denna problematik. Andra reformer av villkoren för ägande, sparande, investeringar och entreprenörskap har lyft svensk ekonomi.

Påståendet att ”den verkligt stora kunskapsluckan gäller tillgångar och skulder” måste rimligen värderas mot kostnader och andra behov. För att öka kunskaperna krävs ingalunda något nytt superregister av det slag som en tidigare utredning har föreslagit. Det skulle kunna tillgodoses genom enkätundersökningar som varken behöver vara heltäckande, administrativt tunga eller så integritetsingripande som ett nytt omfattande register där två till tre miljarder uppgifter om samtliga medborgares tillgångar ska värderas och samlas in flera gånger per år.

Den allvarligaste faran med ett förmögenhetsregister är att det skulle kunna bana väg för nya skadliga skatter på kapital. Sådana skatter är inte något Finanspolitiska rådet hymlar med när de hävdar att ”Bland ekonomer råder en bred konsensus om att skatterna på kapital, däribland fastigheter, behöver höjas medan de på arbete bör sänkas.”

Vi vet att redan hotet om ett nytt förmögenhetsregister skadar företagsklimatet. När Svenskt Näringsliv förra året frågade sina medlemsföretag bedömde 29 procent att ett sådant register skulle påverka dem att bli mindre expansiva.

Förslaget kan alltså ses som ett första steg mot att återinföra någon form av förmögenhetsskatt. I förlängningen kan detta innebära flytt av hela eller delar av verksamheter. Andra orosfaktorer rör integritetsaspekter, att registret riskerar hamna i orätta händer och användas för kriminella syften. Det är därför hög tid att regeringen skrotar förslaget.

Möjligen är det en rädsla för en utveckling liknande den i Norge, där höga skatter gjort att framgångsrika entreprenörer lämnar landet, som får Finanspolitiska rådet att se kapitalets rörlighet över gränserna som en ”svårighet”. Det antyder att rådet inte ställer sig bakom de grundläggande friheterna på EU:s inre marknad. Detta är anmärkningsvärt, liksom misstänkliggörandet av privata aktörers dialog med folkvalda och engagemang i medier.