Avsaknad av incitament och eget ansvar sänker svensk forskning

Det finns just nu två elefanter i det forskningspolitiska rummet.

Den första elefanten handlar om det akademiska ledarskapets betydelse för svensk högre utbildning och forskning. Istället för viktiga diskussioner om effektivitet och prioriteringar på svenska lärosäten ses ständigt mera skattemedel som lösningen på alla problem.

Den andra elefanten handlar om den märkliga paradoxen i att akademiska företrädare å ena sidan vill ha så lite statlig styrning och inblandning som möjligt, samtidigt som man, å andra sidan, kräver att politikerna ska gå in och lösa många av de utmaningar som rimligen är av intern karaktär.

Leif Lewin lyfter i sin, på flera sätt förtjänstfulla, artikel på DN Debatt 8/2 fram flera av dessa utmaningar. Vikten av vettiga karriärvägar och forskningsfinansieringens betydelse är exempel. Men istället för att ropa på politikerna, varför kan inte akademin ta ett eget ansvar?

Givet de anslag våra lärosäten har måste de rätta mun efter matsäcken. Eftersträvas en högre andel basfinansiering måste lärosätena anpassa sin storlek efter detta. Om externa medel ses som negativt, tacka nej till pengarna.

Lärosätenas forskningsanslag har redan ökat mycket kraftigt. Denna historiska satsning genomfördes i huvudsak under alliansregeringarna 2006-2014.

Det var viktigt och har haft flera positiva effekter. Men med facit i hand måste ändå sägas att de högt ställda målen inte uppfylldes till fullo. Högt ställda förhoppningar om spetsforskning och fokusering mot styrkeområden har fått stå tillbaka på bekostnad av en generellt ökad forskningsvolym och fortsatt beroende av extern finansiering. Kvantitet snarare än kvalitet. Här har såväl OECD som Vetenskapsrådet varit tydliga i sina analyser.

Nu krävs i debatten återigen ökade basanslag med samma argument som för 10 år sedan. Det ses återigen som nödvändigt för att minska den externa andelen av lärosätenas forskningsfinansiering och för att öka det strategiska handlingsutrymmet. Cirkeln är sluten.

Det kan nog vara dags att stanna upp och tänka efter innan regering och riksdag beslutar om ännu mer skattemedel till sektorn. Vad gick fel förra gången? Varför uppfylldes inte målen? En viktig förklaring ligger troligen i bristen på ekonomiska incitament. Huruvida lärosätena verkligen uppfyllde de högt ställda politiska ambitionerna spelade nämligen i slutändan ingen roll. De fick lika mycket pengar ändå. Drivkrafterna till förändring var, och är alltjämt, svaga.

I den forskningspolitiska debatten har seriösa och viktiga frågor alltför länge fått stå tillbaka för plakatpolitik och tomma fraser. Vi kan nog slå fast att ingen vill ha onyttig eller ofri forskning.

Forskningspolitiken är nu i stort behov av en tydligare klangbotten kring statens roll som forskningsfinansiär. Utan en tydlig linje riskerar politiken att fortsatt bli såväl otydlig som ineffektiv. Universitet och högskolor omsätter idag 70 miljarder kronor om året och är den största statliga arbetsgivaren med ansvar för 400 000 studenter. Denna stora och samhällskritiska sektor förtjänar både en bättre politik och ett vassare ledarskap.