Skatteverket och Naturvårdsverket har rätt – dumpa avfallsskatten

Svenskt Näringsliv har under lång tid drivit frågan om att miljöpolitiken behöver vara träffsäker, teknikneutral och samhällsekonomiskt effektiv.[1] Ambitionen att minska miljöpåverkan måste vara hög men det måste också kraven på att de styrmedel som används faktiskt fungerar. Därför är det välkommet att Skatteverket och Naturvårdsverket i sin gemensamma översyn[2] av avfallsskatten nu landar i en slutsats som länge varit motiverad: skatten bör avskaffas. Det är ett besked som förtjänar att tas på allvar.

Avfallsskatten, även benämnd deponiskatten, infördes år 2000 med ett tydligt syfte: att minska mängden avfall som går till deponering och styra mot mer resurseffektiva lösningar. På många sätt var den en produkt av sin tid. Sverige behövde minska deponeringen och skapa incitament för annan behandling av avfall. Det målet har uppnåtts.

Sedan skatten infördes har deponeringen av avfall minskat kraftigt. De stora avfallsflöden som tidigare gick till deponi har i hög grad styrts om, och för kommunalt avfall är deponering i dag närmast marginell. Att nå miljöpolitiska mål genom styrmedel är positivt men när målen väl nåtts måste politiken också våga ompröva verktygen.

Skatteverket och Naturvårdsverket gör just den bedömningen. Myndigheternas analys visar att avfallsskatten i dag inte längre behövs för att upprätthålla utvecklingen. Det handlar inte bara om att skatten spelat ut sin roll utan om att den i dag inte styr på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt utan snarare motverkar omställningen till en cirkulär ekonomi.

Sedan skatten infördes har andra mer träffsäkra styrmedel tillkommit. Förbud mot deponering av organiskt och brännbart avfall har haft stor effekt. Regler för deponiers utformning och drift har skärpts. Avfallshierarkin är etablerad i lagstiftningen och krav på utsortering och separat insamling styr avfallshanteringen högre upp i värdekedjan. Det betyder att den miljöstyrning som en gång motiverade skatten i dag i stor utsträckning sker genom andra, mer effektiva och ändamålsenliga åtgärder.

Ett särskilt problem är att avfallsskattens miljöstyrande effekt i dag är svag och i vissa delar riskerar att bli kontraproduktiv. Analysen visar att skattens konstruktion, med omfattande undantag och avdragsmöjligheter, kan leda till oönskade beteenden. Material riskerar att användas i konstruktioner eller avfall hanteras på ett sätt som främst motiveras av skatteskäl, snarare än av vad som är den miljömässigt bästa lösningen.

Konsekvensen blir att material som borde fasas ut ur kretsloppet riskerar att byggas in i anläggningar för att undvika avfallsskatt. Samtidigt kan material som hade kunnat återanvändas hamna i lösningar som i praktiken låser in resurser snarare än att återföra dem till ekonomin. Skatten riskerar att hämma innovationskraften genom att styra resurser och investeringar mot skatteoptimering i stället för teknikutveckling och resurseffektiva lösningar. Då används kapital och kompetens inte där de gör störst nytta, varken för innovation eller för ett effektivt miljöskydd.

Därtill är skattens faktiska räckvidd begränsad. För de verksamheter som driver skattepliktiga anläggningar innebär dagens system en omfattande administrativ hantering kopplad till den så kallade nettodeponimetoden, där stora avfallsvolymer först omfattas av beskattning för att därefter undantas eller återförs genom avdrag och återbetalningar. Enligt myndigheternas analys beskattas endast omkring fyra procent av den totala skattepliktiga avfallsmängden. Resultatet blir att en omfattande administrativ apparat upprätthålls kring ett styrmedel med begränsad faktisk effekt. Samtidigt uppgår statens intäkter från skatten endast till omkring 290 miljoner kronor per år, dvs. Ungefär en tiondels promille (1/10 000) av de totala skatteintäkterna. Än tydligare blir skattens ineffektivitet ställt i relation till den administration och de snedvridningar som skatten ger upphov till i form av såväl ökad administration som kapitalbindning.

Att avskaffa skatten skulle därför inte bara vara ett miljöpolitiskt ställningstagande, det skulle också vara en konkret regelförenkling för berörda företag. Svensk konkurrenskraft hålls idag tillbaka av att företag och kommuner lägger resurser på administration som inte leder till bättre miljöresultat.

Regeringen, oavsett vilket det blir efter valet, behöver därför gå vidare med myndigheternas förslag och skyndsamt remittera ett avskaffande av avfallsskatten. Det skulle vara ett viktigt principiellt besked: att svensk miljöpolitik ska bygga på resultat, inte på att bevara obsoleta miljöstyrmedel av tradition och fiskala syften.

Samma princip behöver också få bredare genomslag. När miljöskatter eller andra styrmedel visar sig ha svag eller obefintlig miljöstyrande effekt bör de omprövas, oavsett hur god intentionen var när de infördes. En ambitiös miljöpolitik handlar om att ha ändamålsenliga och effektiva styrmedel som styr mot uppsatta miljömål. Avfallsskatten fyllde en funktion men gör det inte längre. Nu är det dags att hörsamma Skatteverkets och Naturvårdsverkets rekommendation och dumpa avfallsskatten för såväl förbättrad miljöstyrning som ökad konkurrenskraft.

Robert Lönn och Marcus Wangel

_____________________________

[1] Se bl.a. rapporterna Hur kan Sverige bli mer cirkulärt? – Styrmedel och åtgärder för ökad resurseffektivitet (februari 2024) och Greenwash? En analys av svenska miljöskatters effektivitet (juni 2018).

[2] Se Skatteverkets och Naturvårdsverks rapport Redovisning av regeringsuppdraget att göra en översyn och analys av skatten på avfall (22 juni 2026).