Sympatistrejker tar död på kollektivavtalen

Plötsligt upphörde varuleveranserna. Sedan slutade sophämtningen. Dessutom gick det inte att få tag i några transporter.

Det låter som en allvarlig kris där viktiga samhällsfunktioner slutar fungera – men det är en rad ”normala” åtgärder som svenska fackförbund kan ta till när de vill tvinga företag att skriva under ett kollektivavtal.

– Det visar systemet inte fungerar. Maktbalansen är skev till fackens fördel.

Det säger Johanna Grönbäck, projektledare på Ratio och författare till rapporten Systemet framför allt – Om en konflikträtt på föreningsfrihetens bekostnad”, utgiven på Timbro. Den bygger på en genomgång av samtliga konfliktvarsel som hamnat hos Medlingsinstitutet under åren 2006 – 2013 och som gällde just fall när facket krävde kollektivavtal av ett företag. Av de sammanlagt 166 fallen räckte det med att facket hotade med konflikt för att 110 företagare skulle skriva på ett kollektivavtal. Och det vare sig det fanns medlemmar på företaget som var med i facket eller om de ens ville ha kollektivavtal.

I 49 av fallen fortsatte företaget att vägra och utsattes för bland annat blockader och sympatiåtgärder från andra fackföreningar. Det gjorde att ytterligare 31 företag tecknade avtal, pressade som de var. Av de återstående, som fortsatt motsatte sig avtalen, gick tre i konkurs, några avvecklade verksamheten, andra var säsongsverksamheter och på några gick det inte att driva frågan vidare eftersom de inte hade några anställda.

– I fallet med Paus Bagarstuga i Västerhaninge tidigare i år så hade de anställda bättre villkor än de skulle få med ett kollektivavtal. Samtliga anställda vädjade till facket att slippa och den enda person som var medlem, gick ur facket. När kollektivavtalet trots det till slut var på plats sänktes lönerna eftersom företaget fick förhöjda kostnader på grund av avtalet.

Enligt den svenska civilrätten är ett avtal som kommit till genom tvång ogiltigt. Men det gäller inte om syftet med tvånget har varit att få en part att teckna kollektivavtal.

Det är just de generösa svenska konfliktreglerna som rapporten fokuserar på. Idag kan ett flertal fack starta sympatiåtgärder mot ett företag trots att de över huvud taget inte verkar i den branschen. När en sådan kraft drabbar ett mindre företag, det är ofta mindre företag som den här typen av konflikter gäller, står de i princip skyddslösa.

– Blockad och sympatiåtgärder är extremt kraftfulla redskap. De kostar knappt något för facket men står företaget oerhört dyrt. Vi måste faktiskt fråga oss om vi verkligen kan ha en oinskränkt konflikträtt, säger Johanna Grönbäck.

I takt med att allt färre anställda väljer att gå med i facket, idag är nivån cirka 70 procent, ställs också frågan om kraften i stridsåtgärderna på sin spets. Särskilt som merparten av de konflikter som hamnade hos Medlingsinstitutet gällde företag med få eller inga fackanslutna alls.

– Jag ser det som självklart att stridsåtgärder bara används mot företag där en majoritet av de anställda är fackanslutna. Vidare att sympatiåtgärder måste komma från fackförbund som är direkt berörda av frågan, inte vilket fack som helst. Det bör också införas krav på proportionalitet, säger Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen.

Det ligger i linje med de slutsatser som tas fram i rapporten. Den svenska modellen, med centraliserade och samordnande parter, byggdes upp i en tid med helt andra förutsättningar inom näringslivet än vad som råder idag. När allt färre väljer att organisera sig fackligt och allt färre företag vill teckna kollektivavtal, blir de varsel och konflikter som genomförs mest ett sätt att upprätthålla systemet och försvara en icke-flexibel modell, menar Johanna Grönbäck.

– Ta bort rätten till sympatiåtgärder, inför en proportionalitetsprincip, sådana finns redan i Norge och Danmark och öppna för alternativa avtal istället för kollektivavtal. Det skulle ge företag och deras medarbetare en reell chans att stå utanför kollektivavtalssystemet och alltså få en möjlighet till negativ föreningsfrihet, säger Johanna Grönbäck.

Det är tre förslag som Anders Weihe ser positivt på.

– Vi försvarar kollektivavtalssystemet, absolut. Men bara för att vi reglerar konflikträtten försvinner inte kollektivavtalen. Men sympatistrejker är kollektivavtalens dödgrävare, säger han.