"Regeringen på farlig väg om välfärden"

Välfärden behöver utvecklas och prioriteras. Lösningen är att arbeta smartare med ny teknik och minska administrationen. Klarar vi att samtidigt skapa förutsättningar för att stärka företagens konkurrenskraft så att sysselsättningen kan öka i det privata näringslivet, då har vi receptet för att klara framtidens välfärd i Sverige.

De demografiska utmaningarna, med en snabbt växande befolkning och en ökning av andelen barn och äldre, sätter press på politiker att komma med lösningar på hur välfärden ska klaras framöver. Häromveckan redovisade finansdepartementet kalkyler som visade att 55 procent av sysselsättningstillväxten skulle behöva gå till välfärden fram till 2026. Det ska jämföras med ett historiskt snitt 2000 – 2018 på 25 procent.

Hittills under 2000-talet har alltså 75 procent av sysselsättningstillväxten skett i det privata näringslivet. Det har bidragit till ökade skatteintäkter och att resurserna till välfärden kunnat öka samtidigt som skattenivåerna varit väsentligen oförändrade. Och något alternativ till detta finns egentligen inte.

Det kan se lockande ut på papperet att lösa problemet genom fler resurser, om detta skulle vara praktiskt möjligt överhuvudtaget. I verkligheten är det dock så att välfärden måste betalas och de pengarna kommer från det i hög grad internationellt konkurrensutsatta svenska näringslivet.

Om balansen ändras så att enbart 45 procent av sysselsättningsökningen går till näringslivet, ökar försörjningsbördan i form av högre skatter på näringslivet. Näringslivet skulle också drabbas av tilltagande arbetskraftsbrist och kompetensförsörjningsbrist. Samtidigt skulle BNP per invånare och den privata levnadsstandarden utvecklas långsammare eftersom det är i den privata sektorn som produktivitetsutvecklingen och innovationerna huvudsakligen sker. Denna utveckling urholkar i sin tur konkurrenskraften, försämrar förutsättningarna för investeringar och minskar drivkrafterna till arbete, vilket ger ytterligare negativ påverkan på välståndsutvecklingen.

Vad som hotar med regeringens strategi är en negativ spiral, med höjda skatter, minskad konkurrenskraft, minskat skatteunderlag och försämrad välfärd.

Det är sant att kommun- och landstingssektorn befinner sig i en utsatt situation. Läget är allvarligt. Särskilt som produktivitetsutvecklingen, kvalitetsutvecklingen obeaktad, de senaste åren varit negativ inom hälso- och sjukvården, som är det enskilt största utgiftsområdet. Det går alltså, från ett år till nästa, åt alltmer resurser i form av personal, insatsvaror med mera för samma mängd vård. Annan statistik tyder på att den fallande produktiviteten dessutom gäller stora delar av övriga välfärdssektorn. Fortsätter den historiska utvecklingen med en ökad personaltäthet i välfärdstjänsterna räknar SKL med att hela sysselsättningsökningen skulle behöva ske i offentlig sektor. Försörjningsbördan för varje person i privat sektor skulle stiga från drygt 2 till 2,2 personer 2026, och därefter skulle den stiga ytterligare. Detta är inte hållbart.

Stora resursökningar kan ses som lockande, men den typen av breda penseldrag är bara möjliga på papperet. Verkligheten handlar om att kommuner och landsting måste utveckla sina verksamheter. Vi är oroade över att så lite skett och fortfarande sker i välfärdssektorn när det gäller att introducera ny teknik, särskilt genom digitalisering som för med sig nya arbetssätt, för att på så sätt öka effektiviteten. Det handlar inte om att springa fortare utan om att använda arbetsbesparande teknik som också minskar administrationen. I stället sliter man allt hårdare på en redan trängd personal.

Kontrasten är stor till andra sektorer där det pågår en snabb omvandling genom att utnyttja digitaliseringens möjligheter. Stora skillnader finns också inom välfärden med exempel på digitala vårdlösningar för bättre tillgänglighet, enklare tillgång till vård vid psykisk ohälsa och bättre stöd till personer med kroniska sjukdomar. Men det är endast undantag, välfärdssektorn som helhet släpar efter när det gäller användandet av ny teknik. Det är de därmed försummade möjligheterna till ökad effektivitet som hotar den svenska välfärden.

En fortsatt utveckling av välfärden kan bara finansieras om näringslivet fortsätter att förbättra sin konkurrenskraft. Samtidigt med att det sker så behöver välfärdssektorn satsa på ny arbetsbesparande och kvalitetshöjande teknik, och göra det i samarbete med näringslivet.

Den väg som regeringen stakar ut för välfärden, där välfärdssektorn ökar sin andel av sysselsättningen, är i själva verket ett hot, inte bara mot näringslivet, utan även mot välfärden.