Regelkrånglet sätter stopp på inre marknaden

– Självklart ska vi betala för att produkterna vi säljer någon gång ska återvinnas, men detta är krångligt, tidskrävande och frustrerande”, säger Johan Pehrson.

Watt & Veke med 11 medarbetare designar och tillverkar lampor och har på senare år investerat för att öka exporten till flera EU-länder, bland annat Tyskland.

– Vi får ett positivt mottagande hos våra exportkunder men samtidigt är den byråkratiska tröskeln till EU:s inre marknad förvånansvärt hög.

Regelverket kring återvinning av elprodukter, WEEE (Waste electrical and electronic equipment), kräver att butikerna registrerar sig. Även Watt & Veke måste registrera sig om det också säljer direkt till slutkunden. Utöver det krävs en lokal representant för företaget som registrerar sig som ansvarar bland annat för återvinningsplikten och månads-/samt årsrapportering till anvisade tyska myndigheter.

Varje EU-land har egna varianter på hur producentansvaret ska uppfyllas praktiskt och hur det ska hanteras administrativt. Tyskland har kommit fram till att importören och exportören är gemensamt ansvariga. Det betyder alltså att Watt & Veke ska komma överens med sina kunder om vem som ska ta ansvaret och registrera företagets produkter för den tyska marknaden.

– I Sverige är det inga problem. Vi betalar en avgift per ton produkter till EL-kretsen som på uppdrag av Naturvårdsverket administrerar det utmärkta producentansvaret. Inom EU är processen däremot svårhanterad för ett mindre företag.

Tyskland är ett av de svårare länderna, anser han. Här säljer företaget bara till kunder som själva har registrerat sig, vilket tvingar företaget att utesluta mindre kunder som sällan har egen registrering.

– Det är krångligt och frustrerande! Jag som älskar EU blir ledsen när jag ser vad dessa världsfrånvända byråkrater eller politiker skapar i form av oöverskådliga system. För mig är det uppenbart att det gränsar till att vara handelshinder.

Idén med EU som bland annat en gemensam marknad för ökad effektivitet i den europeiska ekonomiska zonen och att inte vara nationalistisk verkar inte fungera som tänkt, anser Johan Pehrson.

– I stället leder det till praktiska handelshinder. Det verkar kunna bo en liten Trump i varje byråkrat. Mitt land först så att säga.

Han betonar att det verkligen inte är kostnaderna för registreringen eller avgiften per ton det handlar om, utan om att det tar mycket tid som annars hade använts till att sälja mer.

– Jag betalar gärna miljöavgifter – jag älskar dem faktiskt! Men jag vill inte, som vi gör nu, sitta uppe på nätterna med detta och inse att det kommer att ta oss veckor att reda ut hur vi ska göra.

Det drabbar dessutom de mindre företagen extra hårt, konstaterar han.

– Vi är inte Atlas Copco, Volvo eller Electrolux, utan ett litet hårt arbetande svenskt företag. Vi och 30 000 andra småföretag utgör landets industriella ryggrad, och vi kämpar med regelkrångel.

Han efterfrågar en central registrering som sköts av en nationell myndighet som synkroniserar med motsvarande myndigheter i andra länder. I varje fall för mindre företag med en begränsad försäljningsnivå när det gäller antal ton elektroniska produkter. På så sätt skulle företaget bara behöva göra en enda anmälan för att få sälja inom hela EU.

– Det borde räcka att jag registrerat produkterna på ett ställe. Gärna i Sverige. Sedan får den myndigheten fördela de kronor det handlar om till länderna vi exporterar till. Svårare än så ska det inte vara. Jag kommer att ta mig igenom det här men det leder ju inte precis till fler jobb i det här landet.

Eftersom Watt & Veke nyligen passerade en viss exportnivå i kronor ska företaget dessutom varje månad rapportera in uppgifter till SCB om hur mycket som säljs av olika produkter.

– Ytterligare en ny byråkratisk pålaga! Tack vare att vi växer får vi ännu mer att rapportera och ännu mindre resurser till att sälja. Så småningom dukar vi småföretag under, och de enda som överlever är företag med typ tolv jurister anställda på byråkratavdelningen, säger Johan Pehrson.