Högskolor ska kunna validera kompetens och växla den till högskolepoäng, men det är fortfarande bara en rättighet i teorin. Det är oacceptabelt och ett betydande misslyckande för den förda utbildningspolitiken. Nu krävs politiska beslut för att få igång valideringen, inte minst för de nyanlända akademiker som saknar dokumentation över sin utbildning. Det skriver Tobias Krantz, Svenskt Näringsliv, och Martin Linder, Unionen.
Mer än vart fjärde företag anger att kraven på den kompetens som medarbetarna behöver för att göra ett bra jobb har förändrats i hög grad eller helt och hållet under de senaste fem åren. Den snabba förändringen i innehållet i många yrken ställer nya krav på möjligheter till vidareutbildning och omskolning. Här kan högskolan spela en central roll men idag är de möjligheter den erbjuder yrkesverksamma undermåliga och ineffektiva.
Det är oacceptabelt. Regelverket högskolan har att följa är tydligt: de ska bedöma vad en individ kan, och inte göra skillnad på var eller hur lärandet skett. Individer måste kunna få sin faktiska eller så kallade reella kompetens validerad, det vill säga bedömd och värderad, för att kunna växla in den till högskolepoäng. Studierna kan då inriktas på att fylla identifierade kunskapsluckor och studietiden kortas.
Men omfattningen av validering i högskolan är mycket låg och de som har behov av att få sin reella kompetens validerad möts ofta av både ointresse och okunnighet. Trots att lärosätena enligt högskoleförordningen varit skyldiga att validera reell kompetens i snart 15 år är det fortfarande en rättighet endast i teorin. Det är ett betydande misslyckande för den förda utbildningspolitiken och till skada för svensk konkurrenskraft.
En grundläggande orsak är att högskolan värdesätter kompetens som inhämtats i arbetslivet lägre än kunskaper från högskolans egna utbildningar. Följden är att yrkesverksamma allt för ofta tvingas sätta sig i skolbänken och läsa om sådant de redan behärskar.
Alla som har högre faktisk kompetens än formell utbildning har nytta av validering. Det gäller för stora grupper på arbetsmarknaden. Exempelvis visar offentlig statistik att mindre än hälften av de som arbetar som civilingenjörer har en civilingenjörsexamen. En majoritet har kortare utbildning som gymnasie- eller högskoleingenjörsexamen. De har byggt på sina kunskaper i arbetslivet men saknar dokument att visa upp för en ny arbetsgivare, vilket försvårar rekryteringen och hämmar rörligheten på arbetsmarknaden.
Även de nyanlända akademiker som flytt från krigshärjade länder och saknar dokumentation över sin utbildning är beroende av att få sin reella kompetens tillgodoräknad i svenska högskolepoäng. För att få ett jobb som matchar utbildningen från hemlandet eller för att kunna fortsätta sina studier i Sverige på rätt nivå.
En fungerande validering skulle leda till stora positiva effekter både för individen och på samhällsekonomin. Det saknas inte heller politiska målsättningar. Sverige har exempelvis ställt sig bakom Europeiska Rådets målsättning om att införa ett nationellt system för validering senast 2018 och i budgetpropositionen för 2016 skriver regeringen att det är prioriterat att alla som har behov av att få sin reella kompetens bedömd i högskolan erbjuds den möjligheten. Men ska det bli verklighet krävs politiska beslut som i grunden förändrar förutsättningarna för högskolans valideringsverksamhet:
Svensk konkurrenskraft har inte råd att invänta politiska långbänkar eller ointresserade lärosäten. De länder som jämte väl fungerande utbildning för unga även lyckas skapa effektiva system för yrkesverksammas utbildning och omställning, har också bäst förutsättningar att möta och dra nytta av den digitala strukturomvandlingen. Validering är en avgörande beståndsdel för att bygga ett sådant system.
Menar regeringen allvar med att validering i högskolan ska prioriteras måste den också fatta beslut som ger förutsättningar för att det ska fungera i praktiken.
Källa SOU 2017:8 En nationell strategi för validering.
Artikeln publicerades på DN Debatt 12/7
Tobias Krantz, Svenskt Näringsliv.
Martin Linder, Unionen.