På La Casa talar alla spanska

Bland de många invandrare som kom till Sverige från spansktalande länder på 60-talet börjar alltfler nå den åldern att de behöver äldreboende. Därför har Kavat Vård nu öppnat ett boende särskilt för spansktalande.

– Många tappar svenskan när de blir äldre och det är skönt för dem att slippa anstränga sig språkmässigt varje dag. Det är en tillräcklig ansträngning att bli gammal, konstaterar Catharina Tavakolinia.

Det har tidigare funnits lite tolkhjälp att få och mindre försök har gjorts med olika språkprofiler. Men det har aldrig funnits ett helhetskoncept som La Casa där det mesta anknyter till hemlandet, konstaterar Catharina.

– Mat, inredning, färgsättning, tv-kanaler, musik, kulturutbud – allt anpassas för målgruppen. De anställda talar spanska och vi har egna kockar som lagar spansk mat. Att få äta mat som de alltid har lagat hemma betyder mycket för de äldres minnen.

Intresset kring det spansktalande boendet har varit mycket stort. Förutom att det är mycket uppskattat av anhöriga och närstående har det rönt stor uppmärksamhet i media och utomlands.

-Vi har fått många tackbrev från ambassadörsfolk och andra utomlands. Det är unikt att vi i Sverige har infört en äldrepeng som gör att man kan skapa den här typen av nischade boenden.

Kavat Vård har redan från början inriktat sig på nischade boenden för äldre och sedan tidigare har företaget bland annat ett persiskt och ett arabiskt boende. Catharina Tavakolinia tror att det bara är början.

– När det gäller alla grupper av invandrare har man länge tagit hand om varandra, men nya dubbelarbetande generationer kan inte ta hand om sina föräldrar som tidigare.

Samtidigt konstaterar hon att behovet av olika inriktningar alltid har funnits, för på varje äldreboende finns det någon som inte passar in. Personer som är för unga, har en demensdiagnos som inte passar eller de som har invandrarbakgrund.

– Det finns alltid folk som inte känner sig bekväma eftersom vården och omsorgen alltid har varit styrts av de som jobbar där, och inte av de som bor där. Det har inte funnits något att välja på.

När lagen om valfrihet infördes 2009 trodde Catharina Tavakolinia att utvecklingen skulle ha kommit längre än den har idag. Om valfriheten inom äldreomsorgen får genomslag i hela Sverige, på samma sätt som i skolan, finns det en jättemarknad för profilboenden, anser hon.

Men eftersom upptagningsområdet ofta måste vara större än en enda kommun för att underlaget ska vara tillräckligt är det avgörande att de äldre tillåts ta med sig sin äldrepeng till en annan kommun. Men så fungerar det än så länge bara i Stockholm och fem-sex kranskommuner.

– Fortfarande nekas många våra platser för att de bor i fel kommun, där lagen om valfrihet inte tillämpas och de hänvisas till boenden som den egna kommunen upphandlat. Det är bedrövligt när den här typen av vård och omsorgen finns.

Marknaden för nischade boenden är mycket stor framåt, enligt Catharina Tavakolinia. Den nya generationen äldre vill välja boende utifrån livsstil och intresse, och de utgår från att vård och omsorg är jämlik och håller likvärdig kvalitet.

– Det är ju ändå ett kollektivt boende det handlar om och då vill de flesta bo med andra som har samma värderingar.

Vi är i början av ett systemskifte som alla står och darrar lite inför just nu, men det går inte att stoppa den utvecklingen, anser Catharina Tavakolinia.

– Det är ingen som kommer att nöja sig med att bli placerad någonstans där vård och omsorg drivs på villkor som de som jobbar där bestämmer, så som det såg ut på 70- och 80-talet.