Karin Johansson: Därför fungerar konkurrens och medborgarmakt

Det är företag som skapar tillväxt, och det är tillväxten som finansierar allt det som gör Sverige starkt. När människor ges frihet att starta, driva och utveckla företag, frigörs krafter som främjar nyskapande, lockar investeringar och skapar förutsättningar att bygga välfärd, försvar och trygghet.

Tyvärr har Sverige under lång tid försvagat sin position i omvärlden. Vi har nu mer än 10 år av avtagande tillväxt och arbetslösheten har under samma tid permanentats på för höga nivåer. För att vända utvecklingen krävs ett samhälle som bejakar företagsamhet, innovation och risktagande. Inte mer politisk detaljstyrning som flera partier verkar efterfråga.

Marknaden är inte perfekt, men den är otvivelaktigt bättre än centraliserade system på att lösa utmaningar och skapa resultat.

Trots detta växer nu kraven på mer politisk kontroll. I debatten hörs röster som vill ”ta tillbaka kontrollen”. Det låter kanske tryggt, men vad betyder det egentligen? I praktiken handlar det om att politiker vill återta makten från inte bara företagare, utan även föräldrar, elever och patienter. Avveckla valfrihet. Återförstatliga. Monopolisera. Gå tillbaka.

Den offentliga sektorn utmålas som garant för rättvisa, tillgänglighet och ansvarsfull hantering av skattemedel. Men i verkligheten är det oftast tvärtom. Långa köer och låg tillgänglighet skapar orättvisa situationer. Höga kostnader och utebliven innovation är knappast ett ansvarsfullt bruk av våra gemensamma resurser. Att ändå hävda att mer politisk kontroll skulle lösa problemen är att klä makten i en saga.

Och den sagan är inte ny. ”Take back control” var sloganen som ledde både Storbritannien ut ur EU och Donald Trump till Vita huset 2016. Retoriken anspelade på känslan av att något gått förlorat, utan att ge tydliga svar på vad som faktiskt fungerade bättre förr.

I Sverige hör vi samma logik i debatten om skola, vård, järnväg, apotek och andra branscher där företagare bidrar. Men vad säger egentligen datan?

Telekom och internet: När staten släppte kontrollen i början av 1990-talet tog utvecklingen fart. På några år ökade internettillgången explosionsartat, priserna sjönk och nya aktörer byggde ut näten snabbt. Sverige gick från teknikimportör till innovationsledare – och ligger där än i dag.

Radio och tv: Sedan monopolet bröts har vi gått från två statliga tv-kanaler till ett medielandskap med hundratals alternativ. Utbudet av nyheter, granskningar och underhållning är idag på en helt annan nivå, ofta tack vare kommersiella aktörer. Få vill tillbaka till en tid då staten ensam bestämde vad som fick sändas.

Bemanningsbranschen: I början sågs bemanningsföretag som ett hot. I dag är de en självklar del av arbetsmarknaden, och en viktig bro till fasta jobb. Företag kan möta efterfrågetoppar. Unga, nyanlända och yrkesbytare får chans att ta sig in. Jobb skapas som annars inte funnits.

Apotek: Avregleringen 2009 ökade antalet apotek med över 300 på bara några år. Öppettiderna blev längre, tillgängligheten bättre och utbudet bredare. Särskilt på kvällar och helger ökade servicen. Samtidigt är prisregleringen kvar. Läkemedel kostar inte mer idag, men servicen har förbättrats.

Taxi: Avregleringen 1990 gav fler bilar, bättre tillgänglighet och nya tjänster. Redan direkt efter reformen ökade antalet taxibilar med över 3 000. App-bokning, samåkning och dynamisk prissättning har sedan vuxit fram på en marknad som tidigare förknippades med orden ”Taxi var god dröj”.

Skola och vård: Fristående skolor har i snitt bättre resultat i PISA och TIMSS, högre elevnöjdhet och mer studiero än kommunala skolor. Även efter hänsyn till elevsammansättning. Vårdgivare i privat drift får genomgående högre betyg från patienterna. Det gäller även medarbetarna: sjukfrånvaron är i snitt 15 sjukdagar per år i offentliga vård- och omsorgsverksamheter, men bara 12 i privata. Samma mönster syns i skolan.

Järnvägen: En ny studie visar att avregleringen lett till 12 % lägre biljettpriser och 11 % lägre underhållskostnader, utan att kvaliteten försämrats. Problemen med förseningar beror inte på konkurrens, utan på 94 miljarder i eftersatt underhåll. Det är politiker som underprioriterat infrastrukturen, inte företagare.

Det är legitimt att diskutera hur välfärd och infrastruktur ska styras. Men vi måste börja i verkligheten. När fakta visar att konkurrens och medborgarmakt fungerar, varför ska vi då ge tillbaka makten till politiker och byråkrater?

Att bygga en valstrategi på att centralisera makt till politiken, trots att resultaten visar motsatsen, är samma populistiska logik som vi ser på andra håll i världen. Kejsaren är naken. Någon måste säga det.

Svensk ekonomi behöver mer innovation, ansvarstagande och långsiktighet. Då måste vi ta vara på det som fungerar. Privata aktörer är inte alltid bättre, men de blir ofta bättre just för att alternativet finns runt hörnet. Framtiden byggs inte genom att gå bakåt.