Protektionism snubbeltråd för ekonomin

Globaliseringen av ekonomin har på det hela taget varit till stor nytta för världens länder och folk. Under en historiskt sett kort tidsperiod har många hundra miljoner människor kunnat häva sig upp ur fattigdom och nöd. Att den ekonomiska utvecklingen har varit ojämnt fördelad, framför allt över u-världen, ändrar inte detta grundläggande faktum.

Men all utveckling innebär förändring, och förändring skapar ibland problem som måste hanteras under resans gång. En sådan förändring är den relativa förskjutningen av ekonomisk styrka som skett till förmån för råvaruproducerande ekonomier och ekonomier i bortre Asien. Deras samlade valutaöverskott används nu inte bara för köp av till exempel statspapper i västliga länder, utan också i statskontrollerade investeringsfonder, så kallade Sovereign Wealth Funds, SWF, som investerar på världens aktiemarknader. I vissa fall har stora överskott samlats i andra statligt kontrollerade företag.

Detta är bakgrunden till de yttringar av politisk finansiell protektionism som blivit allt vanligare under senare tid. Till exempel har förbundskansler Angela Merkel i Tyskland uttalat att man borde skaffa sig lagliga möjligheter att ingripa till skydd mot utländska investeringar i ”strategiska” sektorer. Andra politiker i bland annat Frankrike och Kanada har följt efter.

Mycket grovt och schematiskt kan utvecklingen beskrivas så här:

Kina har sedan cirka 25 år öppnat sig för omvärlden och tillåtit marknadsekonomi. Sovjetunionen har upplösts, planekonomin övergetts och Ryssland har, liksom dess tidigare vasallstater, delvis inlemmats i världsekonomin.

Samtidigt har Indien öppnat sig mer mot omvärlden, avreglerat sina marknader och sänkt sina tullar. Allt detta har utgjort basen för en ekonomisk utveckling som världen tidigare inte sett maken till. Kinas exempellösa framgångar som produktions- och sammansättningsnation under 2 000-talet har ökat dess valutareserv explosionsartat, samtidigt som landets efterfrågan på råvaror drivit upp priserna särskilt för energiändamål men också avseende metaller. Kinas framgångar har spillt över på andra länder i bortre Asien, vilket ytterligare drivit upp råvarupriserna. Som en följd har råvaruproducerande länder i sin tur fått ett kraftigt inkomstlyft, de olje- och gasproducerande i betydande omfattning. De ekonomiska effekterna på hela världsekonomin har varit som ringar på vattnet.

Som exempel på vad detta inneburit rent konkret kan man begrunda följande siffror. Kina slukar naturligtvis enorma mängder olja, men stod 2006 också för 30 procent av världens totala efterfrågan på zink, för 32 procent av efterfrågan på tenn, för 19 procent av nickel, 27 procent av bly, 23 procent av koppar, och för 26 procent av världsefterfrågan på aluminium.

Alla dessa råvaror har i stor utsträckning omsatts i en exportmaskin som genererar enorma handels- och valutaöverskott. För tio år sedan svarade de asiatiska ländernas centralbanker för en tredjedel av världens valutareserver, idag för två tredjedelar. Denna andel uppgår till uppskattningsvis 3,7 biljoner dollar, varav Kina kontrollerar 1,3 biljoner dollar. Sålunda har de asiatiska ländernas valutareserver mångdubblats under de senaste tio åren; Filippinernas 2 ½ gång, Malaysias 4 ggr, Japans 4 ggr, Indiens 5 ggr, Kinas nära 10 ggr och Sydkoreas 12 ggr.

Men vad har man gjort med detta kapital? I Kinas fall har man främst köpt amerikanska statsobligationer, men både där och i andra länder har betydande medel avsatts till statliga investeringsfonder, så kallade SWF. Av de sju största, med vardera över 100 miljarder dollar i tillgångar, finns fem i Asien, en i Norge och en i Ryssland.

Det som upplevs problematiskt med dessa fonders investeringar är främst att de ofta saknar transparens avseende sin investerings- och ägarpolicy, och dessutom i en del fall kan misstänkas för att agera med politiska, snarare än kommersiella, avsikter. Dubai Ports fick inte köpa hamnverksamheter i USA, med hänvisning till säkerhetsskäl som var mer politiskt än reellt betingade. Men misstänksamheten finns inte bara i väst, utan också på annat håll.

I till exempel Thailand blev reaktionen mycket stark när den singaporeanska Temasek-fonden köpte en kontrollpost i Thailands största telekomföretag. Därtill kommer att särskilt kinesiska investeringar ibland annat Afrika betraktas som ett medvetet försök att tränga ut andra länder och säkra strategisk tillgång till råvaror för den egna marknaden. Beträffande Ryssland finns det en utbredd oro inom EU att dess investeringar i Europa syftar till att skaffa sig kontroll över strategisk infrastruktur för olje- och gasdistribution.

Alla dessa mer eller mindre välgrundade farhågor riskerar emellertid att utlösa en negativ spiral av protektionistiska åtgärder avseende utländska investeringar. En stats åtgärd lär komma att mötas av en annan stats motåtgärder etcetera. I en tid när det multilaterala handelssystemet inom WTO verkar ha gått i stå, den så kallade Doha-rundan kommer för närvarande ingen vart och allt fler länder sluter i stället separata frihandelsavtal, behöver vi inte fler orosmoment. Man behöver bara påminna om de mer än trettio förlorade åren mellan första världskrigets utbrott och slutet på det andra, för att förstå de möjliga konsekvenserna av mer protektionism.

I stället för att ropa på ”åtgärder” måste regeringar först börja analysera situationen och vad det är de fruktar. Vad är ett ”strategiskt intresse” eller en ”strategisk verksamhet”? Vilka utländska intressen är dubiösa och varför? Hur kan de påverka oss negativt? Om det finns en risk för att utländska investeringar kan leda till storskaliga ekonomiska störningar, eller företagsbeslut som är politiskt betingade, vilken är den optimala motåtgärden? Och så vidare.

Svensk Näringsliv anser att den internationella ekonomin bäst främjas av öppenhet, ömsesidighet och transparens. Varje analys och varje åtgärd avseende internationella investerings- och handelsflöden bör ha dessa begrepp som ledstjärnor. Protektionistiska ryggmärgsreaktioner måste efterträdas av sansad eftertanke, det mår företagen och ekonomin bäst av.