Enig skolkommission: Friskolorna här för att stanna

De fristående skolorna och valfriheten har kommit för att stanna. Så skriver regeringens Skolkommission i sitt slutbetänkande. När en brett sammansatt utredningen är så tydlig i sitt ställningstagande måste det ge avtryck i partipolitiken. Förhoppningsvis är det slutpunkten för nästan två årtionden av misstänkliggöranden mot friskolorna. Skolkommissionen föreslår dessutom ett aktivt (obligatoriskt) skolval för alla elever och föräldrar.

Jag skulle vilja lyfta några andra viktiga ställningstaganden från skolkommissionen.

För det första föreslår kommissionen ett tydligare nationellt ansvarstagande för finansieringen av den svenska skolan. Bakgrunden är en misstro mot kommunernas sätt att sköta skolan. Nuvarande organisation och struktur fungerar inte.

Finansieringen ska förändras i en trestegsraket. I ett första steg föreslås att sex miljarder kronor riktas till undervisning och elevhälsa. Pengarna ska fördelas till skolans huvudmän efter socioekonomiska faktorer. I ett andra steg vill kommissionen utreda miniminivåer för kommunernas kostnader för undervisning och elevhälsa. I ett tredje steg föreslår kommissionen en utredning om ett statligt sektorsbidrag eller någon annan form av statlig finansiering av skolan. Det tredje innebär i praktiken att en nationell skolpeng införs.

För det andra stärks den statliga kontrollen av skolväsendet. Det ska finnas statliga, regionala kontor som kan ge stöd och granska skolverksamheten. Detta bland annat för att små kommunerna har ett allt för svagt kvalitetsarbete. En ytterligare åtgärd på området är att staten ska få enklare att gripa in mot kommuner. Det finns i dag en möjlighet att återkalla tillståndet för fristående huvudmän. I framtiden ska det finnas en motsvarande möjlighet även mot kommuner.

För det tredje föreslår kommissionen att ett nationellt professionsprogram för lärare och rektorer ska införas. Professionsprogrammet ska bestå av ett antal olika kvalifikationsnivåer kopplad till exempelvis kompetensutveckling. Syftet med programmet är att främja lärares och rektorers professionella utveckling och status. Lönebildning ska även fortsättningsvis vara en fråga för parterna i enlighet med den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Det är också värt att nämna att kommissionen lägger ett tydligare ansvar för rektor för att åstadkomma studiero. Regelverket som rör lärares och rektorers disciplinära befogenheter har skärpts. Men fortfarande framkommer det vittnesmål från lärare och rektorer som tyder på osäkerhet om hur regelverket ska tolkas. Kommissionen föreslår att nuvarande regelverk ska utvärderas. Om utvärderingen finner att det alltjämt finns brister i regelverket så ska detta skärpas.

Min bedömning är att många av kommissionens förslag kommer att vara positiva för den svenska skolan om de genomförs. De nationella målsättningar som kommissionen föreslog redan i delbetänkandet för ett år sedan kan bidra till stärkt uppföljning av mål och resultat – en förutsättning för att skolresultaten varaktigt ska kunna vända. Men kommissionens betänkande har några fläckar.

Kommissionen föreslår att lottning ska införas till kommunala skolor, som omfattar årskurserna 7-9, samt till fristående skolor. Min bedömning är lottning som urvalskriterium har ytterst svag legitimitet bland elever och föräldrar. Att urholka närhetsprincipen till kommunala skolor, på det sätt som kommissionen föreslår, riskerar också att uppmuntra till strategiskt beteende hos elever och föräldrar – motsatsen till det kommissionen annars säger sig vilja åstadkomma. Förslagen är illa beredda, konsekvenserna svagt belysta och borde aldrig ha lagts fram. Jag har därför reserverat mig i kommissionens betänkande på dessa punkter.

Om politikerna väljer att ta fasta på det som kommissionen är helt enig om – att valfriheten och friskolorna har kommit för att stanna samt ett antal viktiga reformer som kommissionen lägger fram rörande finansiering, organisation och professionernas roll och status finns goda förutsättningar att åstadkomma det som är mottot och titeln för betänkandet – Samling för skolan. Det förutsätter också att Reepaluutredningens slutsatser, förslag och idéer definitivt förpassas till papperskorgen. Samförstånd, inte ytterkantspolitik, bör vara politikernas ledord i det fortsatta reformarbetet.