Kvotering är inte vägen till högre studieresultat

Få idéer är så rotade i det svenska medvetandet som tanken om den blandade skolan, där barn från olika samhällsgrupper möts. Städarens son går i samma klass som direktörens dotter. Häri finns ett egenvärde.

Men svenska skolor har alltid varit mer eller mindre uppdelade, även om skillnaderna har ökat. Inte minst de senaste årens invandring har bidragit till utvecklingen. Tio procent av skolorna har tagit emot hälften av de nyanlända eleverna, skriver Skolverket i en rapport.

Kombinationen av boendesegregation och skolans närhetsprincip låser många familjer i en situation som de själva inte kan påverka. Skollagen är utformad så att föräldrarna har möjlighet att lämna önskemål om vilken skola deras barn ska gå i, men de blir bara tilldelade en plats om önskemålet inte medför att ”en annan elevs berättigade krav på en placering vid en skolenhet nära hemmet åsidosätts”. Innebörden är att valfriheten i kommunala skolor bara existerar om det finns platser över.

Svenskt Näringsliv har deltagit aktivt i debatten om kommit med många förslag. Några exempel är ett aktivt skolval, en resursfördelning som i större utsträckning tar hänsyn till elevernas förutsättningar och bättre planering från kommunernas sida så att skolornas upptagningsområden blir mer blandade.

Sveriges Radio rapporterade i helgen att utbildningsminister Gustav Fridolin vill att kommunerna ska kunna kvotera in nyanlända elever på vissa skolor. En bättre fördelning av nyanlända elever är en lovvärd ambition, men det är inte riktigt vad regeringens förslag går ut på.

I remisspromemorian framgår i stället att kommunerna ska få fördela elever till en särskild kvot ”enligt grunder som kommunen beslutar”. Kvoten får omfatta högst fem procent av platserna på en skola. Det finns inga villkor för hur, när och varför kommunen ska få skapa en särskild kvot, men kommunen får inte omplacera barn mot föräldrarnas vilja.

Det handlar alltså inte om nyanlända elever. En sådan reglering skulle sannolikt strida mot diskrimineringslagstiftningen. Däremot menar regeringen att det är tillåtet att fördela elever med hänsyn till socioekonomisk bakgrund, t.ex. föräldrarnas utbildning, inkomst och arbetsmarknadsdeltagande, samt vilket bostadsområde familjen bor i.

Utöver alla tänkbara principiella invändningar mot att kommunerna ska få en gummiparagraf för att godtyckligt omfördela elever, ger remisspromemorian också en inblick i regeringens tankevärld.

Bortom orden om att alla skolor ska vara bra skolor beskriver regeringen den populära ”A-skolan” med höga resultat och den socioekonomisk utsatta ”B-skolan” med låga resultat. A-skolor och B-skolor. Vissa elever är, som jag förstår regeringen, predestinerade att misslyckas. Den enda utvägen är att blanda upp elevgrupperna. Inte för att något tyder på att det skulle leder till bättre resultat (se Gabriel Heller-Sahlgrens rapport om kamrateffekter och tidigare kommentarer om IFAU:s rapporter om sk. elevsortering), utan för att det är ett sätt att minska resultatskillnaderna mellan skolor.

Det är som att den svenska skoldebatten har fastnat i tanken att elever ska omsorteras. Debattörerna talar allt mindre om hur stat och huvudmän kan ge lärare och skolledare rätt förutsättningar för att lyckas, t.ex. genom en trygg arbetsmiljö, mindre byråkrati och undervisningsmetoder med stöd i internationell skolforskning. I stället är det elevernas som ska bytas ut.

Nu kommer det första förslaget om en socioekonomisk kvot. Det är en tillfällig lag som bara omfattar fem procent av eleverna på en skola. Men några kanske minns att föregångaren till momsen infördes som en tillfällig omsättningsskatt på 4,2 procent. Momsen är numera i allra högsta grad permanent och ligger för närvarande på 25 procent.