”Det känns som att jag har blivit blåst på samhällskontraktet”

Året börjar gå mot sitt slut. Ett år som har varit tufft för många företagare. Jonas Eriksson, restaurangägare i Halmstad, är just en av dessa företagare. ”Det känns som att jag har blivit blåst på samhällskontraktet”.

Tillsammans med sin fru har han i flera år drivit en lunchrestaurang i Halmstad. I december 2019 skrev de på ett kontrakt för att, i maj månad, även ta över en kvällsrestaurang. Mitt i brinnande kris stod alltså paret med ytterligare en restaurang och vad som skulle varit en positiv utveckling blev istället en tyngre börda.

Under våren tvingades de både säga upp och permittera personal och Jonas och hans fru jobbade 15 till 18 timmar om dygnet på vardagar och 8 till 10 per dygn på helgerna för att klara av båda restaurangerna. I det långa loppet blev de långa arbetsdagarna en omöjlighet och personalen på lunchrestaurangen tvingades de delvis ta in igen.

För att hålla liv i företaget och samtidigt betala arbetsgivaravgifter har paret både tvingats skjuta upp skattebetalningar och ta privata blancolån.

— Just nu hade det bästa för oss varit om vi la ner lunchrestaurangen och bara hade kvar kvällsrestaurangen. Men, eftersom vi säljer alkohol på båda restaurangerna kommer vi bli av med serveringstillståndet på vår kvällsrestaurang om vi går i konkurs med vår lunchrestaurang. Så vi har inget annat val än att belåna oss för att kunna rädda lunchrestaurangen. Utan serveringstillstånd kan vi lika gärna lägga ner hela vår verksamhet, säger Jonas.

— I dagsläget vill läkare sjukskriva mig för utmattningssyndrom, men det är någonting jag inte har råd att vara. Istället blir det en december full av jobb för att försöka räddaverksamheterna. Julmys tillsammans med familjen är bara att glömma, säger Jonas.

Han är kritisk till de åtgärder regeringen tagit fram och tycker inte de har varit tillräckliga för att hjälpa företagare som under året gått på knäna.

— I vår bransch har vi en genomsnittlig vinstmarginal på runt 3–4 procent så det är en självklarhet att en nedgång på bara 20% är en ren katastrof. Omställningsstödet som först krävde att man skulle ha minskat 30% i omsättning, sedan 40% och därefter 50%, var på tok för höga krav, då det finns så många av oss som gjort allt för att minska så lite som möjligt, men fortfarande är i enormt behov av stöden, säger Jonas.

— I vårt fall landade nedgången på 29,74% i mars-april vilket då gav oss noll kronor i stöd. Perioden ett par månader senare var vi ner ungefär 46% vilket också då gav noll kronor i stöd då vi tydligen gått 4% för bra för att förtjäna något stöd, fortsätter han att förklara.

Vad behöver då göras?

— De minskade arbetsgivaravgifterna var välkomna men kortvariga. Vi behöver ta bort delen av arbetsgivaravgiften som är skatt helt och hållet för hela året 2020. Det är inte rimligt att jag ska betala pengar till staten ett år som detta. Jag har bedrivit företag i 12 års tid och betalat många miljoner i skatt. Det känns som att jag blivit blåst på samhällskontraktet nu när jag behöver hjälp från staten. Stödåtgärderna är ett hån mot många småföretag, menar Jonas.

— Restaurangbranschen är en bransch i kris. Vi som driver denna bransch ska vara med och nettofinansiera alla stödåtgärder, men får i många fall ingen hjälp tillbaka. Plan A är nu naturligtvis att överleva, men plan B blir att gå i konkurs och hoppas på att bli skuldsanerade privat, avslutar Jonas.

Text: Mathilda Ohlsson Larsson