Monokultur, maktdelning och äganderätt

Pressen på politiker och kommunala tjänstemän att vara snabbfotade är till följd av den starka tillväxten hög. På några få år är det många detaljplaner som revideras och nya som kommer till samtidigt som översiktsplaner arbetas om och nya områden inkluderas.

En konsekvens av kravet på snabbhet är att det är samma personer som är med i många av besluten. Det är mycket makt som är koncentrerad till en lite grupp människor.

Detta innebär i sin tur en risk för en monokultur. Tänk Klarakvarteren i Stockholm eller många av de miljonprogramsområden som byggdes under 60- och 70-talet.

Kommunens ansvar är att säkerställa att det finns detaljplaner som passar den kortsiktiga utvecklingen samt översiktsplaner som ger en möjlighet för medborgare, företagare och företag att planera för framtiden.

Detta planmonopol som kommunerna har bör användas på ett varsamt och samtidigt flexibelt sätt. Som de flesta av oss vet slår prognoser inte alltid in. Ett lite udda exempel på detta är att flera svenska städer lär ha ett avloppssystem som är dimensionerat för en betydligt större befolkning än vad kommunen har. Detta till följd av att de befolkningsprognoser som gjordes under urbaniseringen på 50- och 60-talet var alldeles för optimistiska.

Planer som beslutades innan den svenska finanskrisen i början av 90-talet slog i många fall väldigt fel. När ekonomin väl tog fart i slutet av decenniet såg tillväxt mycket annorlunda ut än vad den gjort under 80-talet. Planer som beslutades strax innan finanskrisen 2008/09 fick också stå på vänt.

Ett annat instrument som kommunen lockas att använda för att forcera planläggning och genomförande är att köpa in mark. Det förstärker maktkoncentrationen i kommunen ytterligare. Ett visst kommunalt markägande är nödvändigt. Det är när kommunen blir allt för dominant som det kan bli problem eftersom det är ingen eller få markägare som opponerar sig mot detaljplaner eller översiktsplaner.

En mer mångfacetterad ägarbild av markområden inom kommunen bidrar också till en mer mångfacetterad utveckling i kommunen. Bostadsbeståndet kommer att vara mer varierat. Likaså kommer näringslivet bli mer blandat. Detta leder till en hälsosam maktdelning.

En bredare ägarbild innebär att det kommer att finnas markägare som under perioder kommer att uppfattas som bromsklossar. Äganderätten är grundlagsskyddad och ska så vara. Kommunpolitiker och kommunala tjänstemän måste då förankra sina idéer och planer med dem som äger marken och som därför är direkt berörda.

Låt därför privata aktörer vara med och äga och driva utvecklingen. Kanske kommer inte kommunen utvecklas precis på det sätt som politikerna har tänkt sig. Men blir det sämre för det?