Så kan Sveriges kommuner stå pall

Civilminister Lena Micko (S) bjöd nyligen in 26 kommuner till ett krismöte om kommunernas svåra ekonomiska läge. Samtidigt har oppositionen i riksdagen drivit fram ett extra tillskott till kommunerna på 7,5 miljarder. De extra miljarderna hjälper dock föga när hela kommunsverige präglas av en välfärdskris. Nedbrutet på kommunnivå blir stödet inte mer än ”en droppe i havet”, som Filipstads kommunalråd Åsa Hååkman Felth (S), uttryckt det.

Bara att upprätthålla nuvarande standard på välfärden skulle kräva 90 miljarder kronor ytterligare årligen till år 2026, enligt Finansdepartementet. Välfärdsbehoven ökar och äldreboenden, skolor och förskolor behöver byggas och finansieras. ”Man har redan nu ett svagt resultat i många kommuner och det kommer att bli värre. Man förbrukar mer pengar än vad man får in, vilket gör att man måste låna pengar och skulderna ökar”, har Annika Wallenskog, chefsekonom på SKR, tidigare konstaterat (DN 1/7). Att konjunkturen enligt de flesta expertinstanser går mot avmattning under 2020 lär inte förbättra läget.

Att många kommuner, särskilt på landsbygden, har haft svag skattekraft har varit uppenbart i många år. När arbetstillfällen, investeringar och de unga vuxna dragits mot storstäderna har många kommuner halkat efter. Antalet äldre och barn har blivit fler samtidigt som antalet personer i arbetsför ålder inte vuxit lika snabbt. Färre arbetande ska helt enkelt försörja fler.

De senaste åren har dock mer akuta problem uppstått runtom i landet. Många kommuner står nu inför stora kostnader som en följd av migrationskrisen. Etablerings- och försörjningsansvaret ligger nu hos kommunerna samtidigt som många av de tidigare statliga stöden fasats ut. Utbildningsnivån är låg bland många nyanlända och det krävs från kommunens sida mycket resurser för sådant som boende, ekonomisk hjälp och annan offentlig service. SKR berättar om skenande kommunala kostnader för ekonomiskt bistånd (7/2).

Nu måste det till rejäla stålbad ute i kommunerna, för de höjda statsbidragen kommer inte att räcka långt. Många kommuner kämpar med att kunna finansiera ens grundläggande välfärdsservice samtidigt som det finns stora investeringsbehov i infrastruktur som vatten-, avlopp och bredband. Att höja kommunalskatten är knappast en långsiktigt fungerande metod, för på många håll är skatten redan hög och den kan inte höjas år efter år. Som GP:s ledarsida konstaterat har ”kommuner som Bengtsfors och Filipstad små möjligheter att pressa ut mer skattekronor ur det lilla fåtalet invånare”, särskilt inte som konjunkturen går mot avmattning.

Det finns dock saker som kommunerna kan göra för att förbättra situationen:

1. Först och främst finns på många håll utrymme för bättre prioriteringar. Att som i Västerås kommun försöka banta den centrala administrationen med 20 procent är lovvärt. Antalet strateger, administratörer och kommunikatörer har i många kommuner vuxit betydligt snabbare än vad som kan motiveras ur ett skattebetalarperspektiv. Det är motiverat att ifrågasätta varför Göteborgs och Uppsala kommun behöver 255 respektive 89 stycken kommunikatörer vardera. Att kommunerna bör hålla tillbaka med skrytbyggen i form av alltför kostsamma arenor, badhus och kulturhus torde vara självklart när det är svårt att ens finansiera de grundläggande och lagstadgade välfärdstjänsterna.

2. Även kommunernas kärnverksamheter måste effektiviseras. De senaste 15 åren har kommunsektorns kostnader ökat med i genomsnitt drygt 0,5 procent årligen utöver det som kan motiveras av den demografiska utvecklingen. Denna utveckling måste brytas och produktiviteten förbättras markant. Det finns en effektiviseringspotential på mellan sex och tio procent inom svensk skola och äldreomsorg. Detta om mindre effektiva kommuner lärde av de 25 procent kommuner som har effektivast verksamheter. Dessa effektiva kommuner utmärks bland annat av restriktivitet med skattehöjningar, stram resurshushållning och klok konkurrensutsättning. Även mjukare faktorer såsom genomtänkt budgetstyrning, proaktivt arbete för låg personalomsättning, tydlig ansvarsfördelning mellan politiker och tjänstemän, och få men begripliga mål för verksamheten. Det handlar alltså inte om att springa fortare, utan att ta till sig nya arbetssätt. Att en sådan effektivisering inte är förbehållet storstadskommuner visar det faktum att listan toppas av Ydre inom grundskolan och Ödeshög inom äldreomsorgen. 1

Även digitalisering och ny teknik kan framöver bidra till lägre kostnader. Smarta funktionsupphandlingar kan göra att nya innovationer i privat sektor i kombination med ökad konkurrens förbättrar den kommunala effektiviteten. Med en större inköpsmognad skulle offentlig sektor kunna spara uppskattningsvis 5–15 procent av kostnaden, vilket motsvarar 70–100 miljarder kronor årligen, enligt Svenskt Näringslivs beräkningar.

3. Kanske viktigast för kommunens långsiktiga utveckling är det lokala företagsklimatet. Att kommunen erbjuder en bra miljö för företag att starta och utvecklas i är avgörande för framtida arbetstillfällen och skatteintäkter. Men då gäller det att utveckla kommunen tillsammans med näringslivet snarare än att lägga krokben för företagen. Viktigast är kommunens attityder gentemot de lokala företagen. Myndighetsutövningen bör vara serviceinriktad och göra det lätt för företagen att förstå och följa reglerna. Handläggningen av företagsärenden bör vara snabb och smidig. Den offentliga upphandlingen bör förenklas och förklaras så att fler aktörer kan vara med och konkurrera. Kommunen bör inte ägna sig åt osund konkurrens. Kommunen bör bidra till att stärka företagens kompetensförsörjning, trygghet och tillgång till fungerande kommunikationsinfrastruktur.

4. Sist men inte minst måste kommunerna minska utanförskapet och få fler att gå från bidrag till arbete. För att nå dit måste kommunerna våga ställa krav. I Växjö och Solna har tydliga krav på motprestation, nära samarbete med arbetsgivare och individuellt stöd som gör fler anställningsklara sänkt bidragskostnaderna och tagit fler till jobb. Med hembesök vid socialbidragsansökan och utbildningsskyldighet har antalet hushåll med försörjningsstöd kraftigt, i Växjö minskade exempelvis försörjningsstöden med 45 procent och kostnaden med 36 procent. Passivt bidragstagande bör ersättas med studier och praktik i syfte att öka anställningsbarheten. I Trelleborg ledde förändrade arbetsprocesser och robotisering till sänkta kostnader för försörjningsstöd och handläggning. Trelleborgsmodellens initiativtagare Cecilia Lejon har bland annat kritiserat kravlösheten i problemkommuner som Filipstad: ”att betala ut försörjningsstöd till vuxna individer som inte vill pendla 20 minuter till ett arbete är inget annat än ett förminskande perspektiv på individers förmåga”.2

Kommunkrisen kommer inte att lösas i en handvändning, men med dessa åtgärder kan åtminstone kommunerna dra sitt strå till stacken.