Radikaliseringen av socialdemokraterna under 1960-talet kom att påverka den svenska modellen i grunden. Staten kom att få mer inflytande och än idag ser vi spår på arbetsmarknaden av denna radikalisering. Det beskriver forskaren Henrik Lindberg i en ny bok: Drömmen om jämlikhet.
Den svenska modellens ursprungsavtal, Saltsjöbadsavtalet 1938, lugnade ner den svenska arbetsmarknaden. 1900-talets första decennier hade inneburit mycket hög konfliktnivå. Decennierna som följde efter Saltsjöbadsavtalet var lugna med få konflikter på arbetsmarknaden. Men i mitten på 1960-talet kom det att förändras och även den svenska modellen.
– Den svenska modellen var fundamentalt annorlunda när den etablerades än var den är i dag. Den var betydligt mindre statsorienterad i början. I slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet tas den svenska modellen över av staten och statsmakten, säger Henrik Lindberg, ekonomhistoriker och forskare vid Ratio.
Det är inom det regeringsbärande partiet Socialdemokraterna som förändringarna börjar under mitten av 1960-talet. Radikala strömningar inom det socialdemokratiska partiet ger idépolitiska avtryck.
Startskottet för radikaliseringen går när Skatteberedningen 1964 lägger fram ett ganska moderat skatteförslag.
– Förslaget är inte radikalt utan i linje med hur Socialdemokraternas förslag vid den här tiden ser ut, säger Henrik Lindberg.
Men beredningens förslag retar upp det socialdemokratiska studentförbundet och de radikala socialdemokratiska akademiker som vill se mer omfördelningspolitik.
– Det kommer tecken på att utjämningen i samhället inte har ökat. Landets välstånd har ökat men det har fördelats mindre jämnt, säger Henrik Lindberg.
Flera utredningar visar också på hård arbetsmiljö med tuffa arbetsvillkor. Maktkoncentrationen i näringslivet hamnar också på den politiska agendan.
– Många inom socialdemokratin upplever att drömmen om jämlikhet har gått förlorad, säger Henrik Lindberg.
När socialdemokraterna förlorar kommunvalet 1966 får de radikalare strömningarna inom partiet större utrymme. Olof Palme är en av de politiker som intresserar sig för de radikalare tankegångarna. Även inom Folkpartiet och Centern märks de nya strömningarna. Att en ny tid börjat märks snart i strejksiffrorna. De vilda strejkerna ökar dramatiskt kring 1969-70.
– Det blir ett pärlband av konflikter, av både vilda strejker och organiserade. Till skillnad mot tidigare så säger inte den centrala fackliga organisationen att de vilda strejkerna är oacceptabla. De säger istället att i princip är det här fel men det är orsaken till konflikterna som ska bekämpas, som den dåliga arbetsmiljön eller det låga medbestämmandet.
De vilda strejkerna och det ökande strejkandet generellt får konsekvenser. Partsrelationen mellan arbetsgivare och de fackliga organisationerna försämras.
– Lönerörelserna blir betydligt svårare att hantera för man ställer radikalare krav. Dels när det gäller lönenivåer, men också när det gäller utjämningen. De högavlönade metallarbetarna vill inte stå tillbaka för de lågavlönade. Det blir ett lönekostnadsrace i industrin och i offentlig sektor som är en stark orsak den ökande inflationen.
Radikaliseringen som börjar inom socialdemokratin mynnar ut i en rad nya arbetsrättsliga lagar som även till exempel Folkpartiet stod bakom.
– De viktigaste förändringarna är hela den arbetsrättsliga lagstiftningen som medbestämmandelagen, MBL, lagen om anställningsskydd, LAS, förtroendemannalagen och arbetsmiljölagen.
Men även skattesystemet blev mer progressivt och socialtjänstlagen förändrades där fokus hamnade mer på individens rättigheter och mindre på dess skyldigheter.
– Varje epok får historiska avlagringar. I detta fall är det arbetsrättslagstiftningen. Skattesystemet omprövades 1991, även socialtjänstlagen har ändrats igen.
Den arbetsrättsliga lagstiftningen tillämpas idag i en annan kontext. Facket ställer inte samma vidlyftiga krav som de gjorde då, även de har lärt sig en läxa, säger Henrik Lindberg.
Avtalsrörelse och förhandling