”Jobben kommer inte automatiskt, Magdalena Andersson”

När statsminister Magdalena Andersson tillträdde som ny socialdemokratisk partiordförande var kampen mot utanförskapet och att knäcka gängkriminaliteten högt prioriterade frågor. Hon konstaterade att ”jobben är grundläggande” och att det behövs en mobilisering av hela samhället.

I en intervju i Sveriges Radios Studio Ett några veckor tidigare sa Magdalena Andersson att: ”Fler av dem som är nyanlända eller bott i Sverige länge måste komma i arbete. Där måste också arbetsgivarna och företagen anställa dem på ett sätt som inte sker idag.”

I sitt tal på partikongressen lyfte hon även fram det innovativa och starka svenska näringslivet som nyckeln till den svenska klimatomställningen. Det är företagens snabba och kunddrivna förnyelse som är motorn när Sverige ställer om.

I regeringsförklaringen lade hon till att ”Inget är så grundläggande som att ha ett jobb att gå till” och att ”Sveriges företagare skapar jobb och bidrar till vårt lands välstånd. Det ska vara lätt att starta och driva företag i Sverige.”

När den nytillträdda statsministern talar om Sveriges stora samhällsproblem är det företagen hon vänder sig till. Det är näringslivet som ska vara dragloket och lösningen på integrationen och klimatfrågan.

Företagen en avgörande roll

Det är glädjande att Magdalena Andersson har insikten om företagens helt avgörande roll för att lösa vår tids största samhällsproblem. Men det måste få politiska konsekvenser. Ska näringslivet fortsätta att vara dragloket för att bryta utanförskapet och leda Sveriges klimatomställning krävs en uthållig politik som sätter företagens konkurrenskraft och utveckling i centrum. Det måste vara lätt att starta och driva företag i Sverige. På riktigt och inte bara i högtidsdeklarationerna.

Att Socialdemokraterna valt att göra upp med Vänsterpartiet om att försvaga arbetslinjen i pensionssystemet vidgar klyftan mellan retorik och verklighet. Den regering som sätter företagens jobbskapande och klimatomställning i centrum måste driva en politik som stärker konkurrenskraften, viljan att anställa och incitamenten att arbeta.

Mellan år 2000 och år 2020 ökade sysselsättningen i Sverige med 650 000 personer. 80 procent av jobben skapades i privata företag. Det är bra, men tyvärr långt ifrån tillräckligt. Under samma period ökade nämligen befolkningen med 1,5 miljoner människor.

Företagen är den stora integrationsmotorn i det svenska samhället. Det gäller inte minst de arbetskraftsintensiva tjänstebranscherna som anställer utrikes födda som har svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Dessa arbetstillfällen måste värnas och växa i antal. Butiker, restauranger, handelsföretag, frisörsalonger, taxibolag, kontaktcenter, städföretag, vård- och omsorgsföretag och andra tjänsteföretag måste våga anställa någon som också har en annan bakgrund och andra erfarenheter, än de som redan jobbar i verksamheten. Men det gäller naturligtvis i lika hög grad för industrin, som ensam står för 16 procent av den totala sysselsättningen.

Om fler jobb i privat sektor är en avgörande del av integrationen, då måste politiken se företagen och näringspolitiken som en hörnsten i integrationspolitiken. Kongresstalens insikter måste översättas i konkret politisk handling.

Om statsministerns förväntan på näringslivet är att företagen ska se till att fler kommer i arbete, förväntar sig näringslivet att det återspeglas i hennes politik. Jobben kommer inte automatiskt.

Arbetslösheten minskar, men från historiskt höga nivåer och inte i tillräckligt hög takt. I EU är det bara Spanien, Italien och Grekland som har en högre öppen arbetslöshet och långtidsarbetslösheten har ökat till 200 000 personer under pandemin. Dessutom är utanförskapet fortsatt stort och vi vet från tidigare ekonomiska kriser att långtidsarbetslösheten riskerar att bita sig fast, även om ekonomin i övrigt återhämtar sig.

Utanförskapet kostar de offentliga finanserna 270 miljarder per år

1,3 miljoner vuxna i Sverige försörjer sig inte själva och en stor andel av dem har kommit till vårt land under de senaste decennierna. Svenskt Näringsliv beräknar att utanförskapet kostar de offentliga finanserna 270 miljarder per år. De totala långsiktiga kostnaderna av att hundratusentals människor står utanför samhället är naturligtvis mycket högre än så. Konsekvenserna för berörda individer, familjer och bostadsområden är väl kända.

Utanförskapets onda spiral måste vändas till en god – där fler jobbar och betalar skatt. För varje individ som går från försörjning av de offentliga systemen till en anställning tjänar statskassan 340 000 kronor per år.

Detsamma gäller omställningen. Ska svenska företag möta Magdalena Anderssons och andras förväntningar på att vara dragloket för klimatet, krävs en politik som gör det möjligt. Lösningen ligger inte i nya skattehöjningar på företagande och investeringar. Istället måste energiförsörjningen långsiktigt säkras genom mer planerbar elproduktion, så att elen finns där och när både hushåll och industri behöver den. Tillståndsprocesserna måste moderniseras så att ny grön industriell verksamhet kan växa. Dessa osäkerheter och oförutsägbarheter lägger i dag en våt filt över företagens möjligheter att investera i Sverige.

Att företagen ska vara draglok i kampen mot utanförskapet och i klimatomställningen är ett välkommet besked från Magdalena Andersson. För oss är detta redan självklart. Näringslivet är den jobbmaskin som behövs för att knäcka utanförskapet. Det är i företagen som klimatomställningen drivs varje dag. Både i små steg och genom stora omvälvande innovationer med global potential.

Som statsministern redan konstaterat är näringslivet avgörande för att lösa många stora samhällsproblem. Och om Magdalena Andersson på allvar avser att gå från ord till handling så finns vi här. Vi är mer än redo.

Jan-Olov Jacke, vd för Svensk Näringsliv

Thomas Erséus, vd för Almega

Catharina Elmsäter-Svärd, vd för Byggföretagen

Karin Johansson, vd för Svensk Handel

Klas Wåhlberg, vd för Teknikföretagen

Marcus Dahlsten, vd för Transportföretagen