Vanligt att arbetstiden höjs

För närvarande finns det fackliga och politiska krav på lagändringar för att stoppa sänkningar av arbetstid, det som ofta omtalas som ”hyvling”. Argumentet är att ändringarna krävs för att skapa en trygg arbetsmarknad, men i själva verket är det vanligare att de anställdas arbetstid ökar än minskar. Det visar en genomgång av statistik från ett flertal avtalsområden.

Kraven på lagändringar bygger på en överdriven bild av hur arbetsmarknaden fungerar. Av debatten som funnits i frågan är det lätt att få uppfattningen att justeringar av sysselsättningsgrad sker ofta och att det alltid handlar om att sänka sysselsättningsgraden. I praktiken ser det annorlunda ut.

Arbetsmarknaden är inte statisk och inte företagens verklighet heller. Efterfrågan på de tjänster och produkter som företag erbjuder varierar upp och ned över tid. Förändringar och nedgångar i efterfrågan kan leda till problem med lönsamheten för företaget. Vissa företag kan behöva anpassa bemanningen efter förutsättningarna: restauranger har flest kunder under lunch- och kvällstid, det är fler kunder i butikerna på eftermiddagar än på förmiddagar, tjänster behöver utföras på vissa tider på dygnet, och så vidare.

Ett sätt att möta nedgångar i efterfrågan är genom uppsägningar, ett annat sätt är att förändra sysselsättningsgraden för anställda. Det innebär att anställda kan få gå ned i arbetstid, från heltid till deltid eller till en kortare deltid. Att företag har möjlighet att själva styra bemanningen gör att verksamheten kan hållas igång och de anställda har kvar sina arbeten, trots bristande lönsamhet. De har då även möjlighet att få arbeta mer igen när efterfrågan har ökat. Om företagens möjligheter till omställning försvåras är risken att de behöver säga upp mer personal. Ytterst kan det leda till att hela verksamheten och jobben i den riskeras.

Diagrammen lite längre ner visar hur stor andel av de anställda inom respektive avtalsområde som från ett år till ett annat har höjt eller sänkt sin sysselsättningsgrad.

• För det första är det tydligt att de allra flesta, 70–90 procent av alla anställda, behåller samma sysselsättningsgrad över tid.
• För det andra är det fler som får höjd sysselsättningsgrad, än som får sänkt.
• För det tredje innefattar statistiken dessutom all förändring av sysselsättningsgrad, även den som sker på medarbetarens initiativ. Det kan röra sig om att gå ned i tid på grund av studier, hög ålder, föräldraledighet eller sjukdom. En rimlig bedömning är att övervägande delen av de fall där sysselsättningsgraden minskar beror på sådana frivilliga sänkningar.

Förändringar av arbetstiden innebär alltså oftare att arbetstiden ökar:

• Under 15 av de senaste 17 åren har det varit fler som fått höjd sysselsättningsgrad än sänkt, inom butiksavtalet.
• Inom besöksnäringen har fler fått höjd sysselsättningsgrad under nio av de senaste tio åren.
• Inom städ gäller det förhållandet för åtta av de senaste 12 åren och inom äldreomsorgen hälften av åren sedan 2004.
• Det är bara inom personlig assistans som det är vanligare att sysselsättningsgraden sänks.
• Totalt sett är mönstret detsamma för kvinnor och män.

Frågan om förändringar i sysselsättningsgrad har dessutom redan reglerats i kollektivavtal av parterna. Inom ett flertal avtalsområden, exempelvis i butik, besöksnäringen samt transportavtalet, finns i dag överenskommelser om omställningstid då lön och sysselsättningsgrad ska ligga kvar på samma nivå som innan förändringen. Ändringar i lagstiftningen blir ett stort ingrepp i partssystemet och hotar att riva upp kollektivavtalslösningarna. Dessutom riskeras många jobb i viktiga verksamheter om företagens möjligheter till omställning försvåras enligt kraven på lagändringar.