Jacke: Tempo helt avgörande i klimatfrågan

För att Sverige ska klara klimatmålen och samtidigt upprätthålla den välfärd som svenskarna vant sig vid, krävs handling. Tempot måste öka, konstaterade utredaren John Hassler, professor i makroekonomi och klimatförändringar samt miljöpolitik vid Stockholms universitet.

Sverige har ett försprång, eftersom vårt elsystem i stort sett redan är fossilfritt, men nu behöver det fördubblas om företagen ska ställa om och då måste vi tillbaka till den omställningsförmåga som fanns i Sverige förr.

– Vi hade mer av det där tidigare. När vi införde fjärrvärme, byggde ut kärnkraft och hanterade det faktum att varvsindustrin slogs ut. Vi behöver komma tillbaka till det, sa han under seminariet.

I grund och botten kokar klimatpolitiken främst ned till att tränga undan de fossila utsläppen, och det behöver ske globalt. Det fungerar inte att straffa ihjäl företagen och öka importen eftersom utsläppen då bara flyttar utomlands och då dessutom med transporternas ökade koldioxidavtryck som ett extra tillägg.

De europeiska utsläppshandelssystemen och klimatpaketet Fit for 55, med sina miljötullar är tänkta att gemensamt adressera dessa problem, och Sverige bör förhålla sig till dessa, och använda dem som verktyg snarare än att ”greenwasha” genom att straffa bort industrin, tro att man är duktig men sedan importera varor med högre utsläpp.

– Det mest effektiva sättet att göra det är att ha ett utsläppshandelssystem. På så hög internationell nivå som möjligt. Då vet man vad som gäller och då kommer koldioxiden att fasas ut, vilket krävs. För att det här sedan ska kunna vara acceptabelt för människor så behövs det också en politik som ser till att den här strukturomvandlingen sker på ett effektivt och bra sätt så att folk inte protesterar och att företag inte tappar förmågan att konkurrera, påpekar han.

– Annars får man gula västar.

Nödvändig elektrifiering

Man ska inte glömma att Sverige har en mycket stark miljölagstiftning jämfört med många andra länder, menar klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari.

– Vi upplever inte att Sverige i tillräckligt hög utsträckning har tagit ansvar för den globala utvecklingen med uppvärmning. Ett exempel på det kan vara att man kanske har infört en åtgärd nationellt som har ökat utsläppen internationellt, men inte tagit hänsyn till det, säger hon.

För att genomföra den svenska omställningen och samtidigt behålla en hög konkurrenskraft handlar det till stor del om elektrifiering. Om Sverige spelar sina kort rätt kan landet i stället exportera produkter med lågt avtryck, som kan hjälpa till att tränga undan produkter med högre avtryck, samtidigt som välfärden ökar. Det finns en stor potential i detta, men det kräver att staten ger näringslivet rätt förutsättningar.

– Det betyder att vi behöver riva hinder i form av exempelvis daterade tillståndsprocesser där statens olika medel inte är formade för ett samhälle i förändring. Och där har man bråttom, eftersom man vill kapitalisera på idéer för grön omställning, och där staten då i stället råkar stå i vägen, säger Romina Pourmokhtari.

Det handlar inte minst om att bygga ut den fossilfria elen både kort- och långsiktigt och att se till att skapa en tillräcklig elnätsinfrastruktur så att företagen också kan använda elen. Här finns dessutom byråkrati som skapar problem och behöver förändras, påpekar John Hassler.

– Effekttilldelningen måste fungera för att laddstolpar ska funka. Särskilt då kanske för tunga transporter men också för den nya elektrifierade industrin som behöver effekt. Då har vi ett tilldelningssystem för effekt som bygger på hemliga köer där vem som helst får sätta sig upp. Utan att man kan diskutera vem som borde få effekt först.

– Så det finns ganska konkreta saker som inte handlar om koldioxidutsläpp.

Sverige halkar nu efter

Jan-Olof Jacke, vd för Svenskt Näringsliv, framhöll vid flera tillfällen just vikten av tempo. Sverige halkar nu efter.

– Jag möter inga företag som inte har detta väldigt högt upp på agendan. Alla inser att det inte bara är en fråga om att vilja göra gott utan att det är en överlevnadsfråga. Man kommer vara ”out of business” om man inte adresserar det här och ligger långt fram. Viljan och drivkraften finns, men så också frustrationen, säger han.

– Det som oroar mig är att om tre och en halv vecka så är det 2024. Och när man tittar på vilka åtaganden vi har till 2030 så behöver man inte fundera särskilt länge innan man inser att tempo kommer att vara helt avgörande.

Frustrationen handlar till mångt och mycket om just tillståndsprocesserna.

– Vi har pratat om det i decennier, att tillståndsprocesserna är för långsamma. Vi tittar på vårt grannland i öst, Finland, som är väsentligt bättre och när vi pratar med dem så säger de att de också tycker att det går långsamt, men om vi åtminstone kunde ta oss till deras nivå så hade vi kommit en bra bit på vägen, säger han.